Familjens första TV blir kärleksfullt ompysslad.
Jag är ett barn av TV-åldern. Televisionsapparaten började bli allmän under 1950-talet och i mitt liv kom den in ungefär när jag var ett år gammal. Förutom själva tittandet blev jag också formad av vad masstittandet fick för sociala, ideologiska och kommersiella konsekvenser samt hur själva TV-apparaten kom att dominera rummet i människans bostäder. Istället för ”eldens cirkel” eller bordets fyrkant med sin ”öga till öga-struktur” fick vi linjen (TV-soffan) där människor sitter bredvid varandra och tittar på TV-skärmen. Det mänskliga samtalet, medvetandet och referenserna präglades alltmer av det begränsade utbud som TV-mediet erbjöd (oavsett antalet kanaler). Mer information är inte lika med högre kvalitet av kunskap.
Mina första trevande steg in i TV-åldern ägde rum kring 1960. TV-apparaten var utformad som en fin möbel, hade svartvit bild med kanalen SVT 1 och någon kanal från Danmark. Från denna första period minns jag testbilden, Hylands hörna och en konsert med The Beatles (där jag sjöng med i refrängen Yeah, Yeah, Yeah).
Bortom genomsnittet
Skulle gissa att jag tidsmässigt alltid befunnit mig rejält under genomsnittet när det gäller TV-tittande. Under flera perioder har jag även levt helt utan egen TV och bara tittat vid besök hos t.ex. bekanta eller föräldrar. Jag har alltid haft en allmän TV-kritisk ådra (dvs. haft åsikter om och problematiserat TV och dess konsekvenser för hälsa, medvetenhet, tiden, engagemang, världsuppfattning, ideologi osv.).
I takt med ökad kommersialisering, fördumning, simplifiering, kvantifiering och vidgad propaganda som strömmar ur TV-apparaten (numera är väl snarare ordet bildskärm mera korrekt), har jag medvetet minskat mitt tittande. Dels för att jag känner ett inre fysiskt och psykiskt motstånd av att titta på skiten, men också för att det på den plats där jag tillbringar den mesta av min tid, helt enkelt inte finns någon TV. Som en symbolisk markering tog jag under sommaren 2013 bort, och under euforiska känslor, kastade ner den TV-antenn som satt fast på skorstenen på vårt lantställe.
En epok går i graven. TV-antennen på Lövudden kastas ned på marken.
Praktiska förutsättningar
I min stadsbostad finns två möjligheter till TV-tittande. Dels har vi en DVD med inspelningsmöjlighet på en intern hårddisk, som också innehåller en TV-mottagare. Bilden kan visas med hjälp av en projektor på en ganska stor filmduk. Detta är ett arrangemang i första hand avsett för min frus räkning eftersom hon är mycket filmintresserad (och för all del tittar en hel del på TV också). Genom denna apparatur ser jag på film och inspelade TV-serier tillsammans med min fru (Senaste film: The Last Days och senaste TV-serie:Dark Angel).
I mitt arbetsrum står vår gamla TV, en så kallad ”tjock-TV”, med blygsamma 20 tums bildskärm. Denna använder jag för att titta på de två företeelser som jag använder TV-apparaten till, nämligen att se på fotboll och ibland ishockey. På senare tid har jag börjat fundera på vad som ska hända när denna TV går sönder. Nu börjar det bli riktigt intressant och vi närmar oss den vibrerande kärnan i denna framställning.
I väntan på avgörandets ögonblick.
Vad ger mig tittandet på fotboll på TV?
Vad är det då som får mig att se på fotboll de gånger det är möjligt. Jag resonerar bara kring fotboll framöver eftersom det är viktigast för mig, ishockey kan jag titta på om det inte finns någon fotboll. Det som begränsar är vårt valda kanalutbud (”gratiskanaler”) som visar matcher huvudsakligen på kanal 10 och 12 samt ibland SVT 1 eller 2, vilket gör att det finns fotboll tillgängligt under några dagar i veckan.
Jag är ingen hängiven sympatisör (fan) till något särskilt lag. Eftersom jag kommer från Helsingborg och varit på en del matcher genom åren på stadens arena Olympia håller jag dock på HIF om de spelar. Likaså kan jag hålla på det svenska landslaget när de spelar (bara detta ett intressant fenomen att fundera kring). För övrigt, och det blir ju då de allra flesta andra matcher, brukar jag hålla på några lag jag lärt mig känna sympati för, alternativt håller jag på det laget som jag anser spelar ”bäst” fotboll eller som kämpar mest. Ofta håller jag på det laget som de flesta andra tror ska förlora.
Regler och spelkultur
Jag är intresserad av fotboll för själva spelets karaktär, dess strategi och taktik. Fotboll (gäller så klart även de flesta andra sporter) är starkt styrd av rumslighet (det finns en begränsning av det utrymme som sporten försiggår i), regler och traditioner (oskrivna regler). Det ger en begränsning av vad som kan förväntas, en slags förenkling av den yttre strukturen men det fiffiga är att det ändå inryms så mycket variation och möjligheter, så att varje match faktiskt är unik, åtminstone för en som kan se spelet på ett djupare plan (den som inte förstår säger att fotboll är tråkigt, men kan tycka att en springtävling är intressant eftersom den också innehåller samma grundelement för den som förstår springandets alla krumbukter).
En av de härligare upplevelserna kan vara då ett nederlagstippat lag från en lägre division möter ett stjärnspäckat lag med dyrt köpta spelare och genom andra egenskaper än teknisk spelskicklighet faktiskt vinner eller i alla fall ger ett starkt motstånd under matchen. En fotbollsmatch har drag av schack där spelarna kan ses som pjäser med bestämda roller och rörelsemönster, även om spelarna är mera fria i sin rörlighet och sina funktioner än en separat schackpjäs.
Kommersialism och våld
Tyvärr har tittandets glädje minskat i takt med att reklamens störande budskap har kletat sig fast på allt större tillgängliga ytor och tidpunkter. Överhuvudtaget har de stora pengarnas inflöde till fotbollen förstört mycket av det genuina i sporten. Fotbollen har också blivit en arena för mer än kommersialismens destruktiva krafter, nämligen delar av den supporterkultur (fan-skapet) som bejakar, utvecklar och praktiserar hat och våld.
Avslappning
För mig är tittandet på fotboll avslappning av hjärnan, en medveten avstängning av vissa funktioner och en stillsam reningsdusch av tankeapparaten. Detta fungerar bäst i en match där jag inte håller så hårt på något lag. Att se det svenska landslaget spela en katastrofalt dålig match kan snarare bli motsatsen till avslappning och ge irritation, spänningar och frustration. Att se på fotboll utan att vara särskilt engagerad i något lag är ett lättsamt tittande som inte kräver så mycket. När det fungerar som bäst är det som en grund meditation, en ytlig trumresa eller ett stillsamt yogapass. Ibland är det skönt att bara få GLO, utan att värdera, analysera och problematisera.
Tidsaspekter
TV-tittandet skulle kunna ges en tidsaspekt, på så sätt att tittandets tid ses som ett slöseri med tiden, vilken kunde ha brukats till något bättre. Jag tillbringar ungefär 8 timmar i veckan (när jag är i Linköping) framför bildskärmens sken, dvs. jag följer 4 matcher. Enligt undersökningar är det genomsnittliga tittandet på TV under 2014 hela 150 minuter per dag och person, så min andel är skapligt liten i förhållande till detta. För min del är denna tidsåtgång inget problem då jag ändå har tillräckligt med tid för att göra det jag vill eller måste.
Tick Tack Tick Tack Tick Tack Riiiiiiiiiing!
Åter till ett avgörande
Efter denna förlängning är vi tillbaka till kärnfrågan. Vad ska jag göra då den gamla TV-apparaten går sönder? Denna fråga skulle egentligen kunna vara sekundär och den något tuffare primära frågan istället vara varför jag inte redan nu tar bort TV-apparaten.
Gå sönder-alternativet erbjuder en lite mjukare övergång då jag i väntan på kraschen kan minska på tittandet och utveckla alternativ. Inför valet att köpa en ny TV till en kostnad av några tusen, inkluderande ett jobbigt besök i någon affär, transport, bärande, uppackning, avfallshantering och inställning av kanaler osv. är det förmodligen lättare att fatta beslutet som lyder: ingen TV mer. Men om nu TV-apparaten är ett dunderexemplar och håller i 10-20 år till? Hur länge ska jag vänta?
Att skaffa en ny separat TV finns utanför spelplanen och alltså inte aktuellt. Då kan parallellt med ett minskat generellt tittande olika alternativ vara att ordna med TV i datorn, se TV på filmduken med projektorn eller att se på TV någon annan stans, exempelvis hos vänner eller på en ”sportbar”. En sommar var jag i Visby för att slutföra en uppsats inom arkeologi. Samtidigt var det VM i fotboll och jag tillbringade flera trevliga kvällar med att titta på matcher och dricka öl på olika pubar.
Naturens program är inte ett naturprogram, inte programmerad natur.
Alternativ till TV
Mitt beslut blir, i alla fall tillfälligt, att avvakta en kommande krasch och samtidigt pröva och utveckla likvärdiga alternativ till att titta på fotboll på TV. Aktiviteten ska vara avkopplande för hjärnan och för övrigt ge åtminstone några av de positiva känslor som en fotbollsmatch kan erbjuda. Min tidigare erfarenhet plockar redan fram ett antal möjliga ersättare och det finns säkert fler att upptäcka:
Ett långt, varmt och skummigt bad med lättsamt läsande samt något gott att äta och dricka.
En längre promenad, ensam eller med min hustru, längs kända eller okända vägar och stigar.
Enkla och mekaniska stickningsprojekt, såsom filtremsor och trasor.
Läsning av litteratur, både fakta och skönlitteratur, som ändå inte är alltför intellektuellt krävande.
Vilostunder med extensivt lyssnande till musik eller i form av meditativ frikoppling av hjärnan.
Springturer i natur eller i kvällsbelyst stadsmiljö.
Titta på film.
Konstnärlig verksamhet utan några större inre eller yttre krav på resultat.
Gå på café eller restaurang med avslappnande och givande sällskap.
Spela badminton i form av dubbelmatcher.
Göra yoga utan alltför ansträngande positioner och rörelser.
Allokering och befrielse
Att bli av med TV-apparaten och tillhörande TV-bänk och vissa kablar är en del i ett övergripande projekt för allokering, som jag arbetat med i flera år. Det innebär i korthet att jag tar bort eller förflyttar små och stora föremål och aktiviteter från vår lägenhet, antingen som en ren och skär utrensning eller som en förflyttning till vårt ställe på landet.
Processen med allokering har också en mental aspekt som strävar efter befrielse av hjärnans och kroppens landskap, som avser att filtrera bort det brus som stör, förvränger och förstör upplevelsen av världen. Kanske är detta första steget i ett frigörande från vår tids genomträngande medie-, informations- och kommunikationsteknologi. Spännande fortsättning följer nästa säsong.
Jan Gustafson-Berge