Grusvägen med den nya allén på vänster sida.
Ett litet röjningsarbete med stort innehåll
En dag när tröttheten var stor kände jag för att göra något, som i en viss aspekt av världen, kunde uppfattas som onödigt, meningslöst, ineffektivt, värdelöst, lågprioriterat, tråkigt, irriterande, småpilligt, slöseri med tid, olönsamt m.m.
Det är sant, eftersom arbetet ifråga kan vara allt detta, men också allt som är alla dessa ords diametrala motsats. Allt beror på i vilken värld en träder in i.
Längs grusvägen som leder till vårt hus finns diken och slänter som erbjuder ypperliga växtplatser för olika arter. Periodvis växer det så mycket att växtligheten hänger ut över vägen, slår mot dyrbara fordon och skymmer sikten. Bonden som ansvarar för vägens skötsel kommer då antingen med en röjsåg eller en traktordriven kedjeslitare som slår och sliter sönder örter, buskar och träd. Nu ville jag röja på mitt sätt i backen upp till vårt hus, en sträcka på 2×100 meter. Min tanke var att lämna en mångfald av trädslag som tillsammans skulle bilda en ståndsmässig allé på väg upp till Lövudden.
Mängder med småpinneved och fina störar av björk.
Röjningsarbetet ägde rum de tillfällen när solen stod i rätt läge och temperaturen var sval. Först röjdes den sida som vetter mot en igenväxt åker som ligger något högre upp än vägen. Uppe på branten sparades träd med skapligt jämna mellanrum och efter att vedpinnarna separerats från det bortröjda lades alla mindre kvistar i en sträng uppe på branten. Det vanligaste trädslaget var här björk och förutom ved blev det också en stor mängd fina störar och växtstödspinnar som ett resultat av röjningen.
De träd och buskar som hade etablerat sig längs diket och branten var: Nyponros (Rosa dumalis), Vårtbjörk (Betula pendula), Vildapel (Malus sylvestris), Sälg (Salix caprea), Asp (Populus tremula), Gran (Picea abies), Tall (Pinus sylvestris), Ek (Quercus robur), Lönn (Acer platanoides) och Hassel (Corylus avellana). De enstaka exemplaren av gran, lönn och hassel stod tyvärr nere i diket och för nära vägen så de fick jag med sorg i sinnet såga bort.
Röjningsarbetet fortsatte sedan på andra sidan om grusvägen som vetter mot vår tomt. Där lämnades också med jämna mellanrum representanter för de olika träd och buskar som fått fäste i den ganska steniga och torra remsan längs vägen. Ungefär halva sträckan närmast vårt hus består av en äldre syrenhäck. Där sågade jag bort syrener som hängde ut över vägen och gallrade bort de allra äldsta stammarna för att få en föryngring av häcken. På den här sidan lämnades kvar representanter för följande träd och buskar: Ek (Quercus robur), Nyponros (Rosa dumalis), Vildapel (Malus sylvestris), Sälg (Salix caprea), Vårtbjörk (Betula pendula) och (Syren (Syringa vulgaris).
Djurens aktiva närvaro
Djuren är med oss på olika sätt. En del av de små insekterna tycker vi hjälper till, även om det bland dessa även finns de som på grund av sin stora mängd kan vålla oss bekymmer. Just nu har vi fyra lite större djur (3 kända och 1 okänt) som genom att vara som de är förstör en del av det vi vill åstadkomma.
Hela tvålar försvann från tvättbordet utanför utedasset och först när vi la tvålen under en glaskupa fick den vara kvar. Vi vet fortfarande inte vilket djur som agerat tvåltjuv.
Hjortarna är finsmakare och knaprar lite här och där bland grönsakerna och blommorna utan att hitta något de tycker om. De har hittills provsmakat majsblad, toppen på majsplantor, bönblad, solrosblad och toppen på svinmålla.
I det växthus som innehåller slanggurkor finns en mus som gnager loss en särskild sorts uppbindningssnören och tar den med sig till sitt bo. Kanske är det samma mus som tidigare åt av våra jordgubbar. I söndags band jag upp alla plantorna och tre dagar senare låg flera av plantorna på marken och alla musens grå favoritsnören var borta.
En grävlingsgenomgång vid en av grindarna.
De djur som vållar störst skada och ger mig mest arbete är fyra grävlingar som är trogna besökare på vår mark varje kväll och natt. Efterhand har vi förstått att de älskar körsbär, kan smaska i sig nedfallna äpplen, men också att de effektivt kan rensa en hel krusbärsbuske och i år har de även ätit en del svarta och röda vinbär. Genom att de också bökar i jorden efter mask, sniglar, skalbaggar m.m. kan de också förstöra sådder, riva upp plantor och gräva fram potatisar. Under de senaste veckorna har grävlingarna tagit sig in i den inhägnade köksträdgården genom att gräva sig under grindar och trycka sig genom hönsnät. Först satte jag en bräda längs ner på berörd grind, sedan la jag en sten i gropen, en sten på ömse sidor om den första stenen, ytterligare en sten till höger osv. Efter en vecka gav jag upp med detta och nu får de komma och gå som de vill ett tag.
Grävlingar är intressanta och vackra djur och jag studerar dem varje kväll genom köksfönstret. Går jag ut och visar mig eller ropar åt dem försvinner de iväg kvickt som attan, men är strax tillbaka igen. En konstruktiv strategi är att låta deras nattarbete leda till något bra dagarbete för mig. Stenläggandet vid grindarna gjorde att jag också varje dag hämtade en rullebör med sand eller grus. Framrotandet av potatis fick mig att städa lite i jordkällaren och förbereda en potatislåda för kommande skörd.
Grävlingsselekterat potatisutsäde.
Gäststuga
Så sakteliga fortskrider inredningssnickeriet i gäststugan. Nu har överskåpen i köksavdelningen fått sina hyllplan och två återbrukade glasdörrar har kommit på plats där porslinet ska bo. Det tredje överskåpet som kommer att fungera som matskafferi har fått en nytillverkad dörr av återbrukade panelbrädor. En platsanpassad sittbänk har byggts med plywoodskivor, reglar och en sittyta av brädor. Sittbänken fyller upp utrymmet mellan köksskåpen och en av de långa väggarna där köksbordet är placerat. Bänken fungerar dessutom som ett förvaringsutrymme då den är konstruerad som en låda med avtagbart lock.
Färska örter och grönsaker till säsongens första örtsalt.
Konservering
Skörd och tillhörande konservering skrider fram i lugn takt. Nu var det dags för ännu en omgång bärläder på vinbär av alla kulörer. Första omgången svamp (kantareller), strimlades och lades på tork. Några vänner var på besök och vi gjorde årets första omgång med örtsalt på grönsaker och örter som var aktuella i odlingarna. Örtsaltet torkas över vedspisen på en särskild torkbricka av trä med kanter.
Det grovt körda örtsaltet utlagt på torkbrickan.
Årets ärtskörd ser ut att bli helt fantastisk. Det är gott om ärtor i odlingen, plantorna är nästan tre meter höga, väller ut åt alla håll och det är väldigt få av ärtskidorna som innehåller larver (än så länge i alla fall). Vi har hittills frossat i platta ärtskidor och nu är det dags att skörda skidor med stora och gröna ärtor. På kort tid fylls en korg och i den sköna kvällssolen kan sedan ärtorna spritas ner i en skål för infrysning.
Jan Gustafson-Berge