ÅKERN: Mellan hopp och förtvivlan

Grön energigång till en kvickrotsgrön åker

Åkern är och kommer att vara en påtaglig existens och stark närvaro här på Lövudden. Jag förändrar åkern och den förändrar mig och även alla andra som kommer i kontakt med den. Sedan vi plöjde i höstas har planering och förberedelser pågått hela vintern och tidiga våren. Det fanns visioner och idéer, skisser och kartor fanns uppritade, listor och förteckningar fanns uppställda.

Verkligheten vandrar vidare
För varje dag som gick insåg jag alltmer att mycket i min planering på ett sätt var orealistiskt. Första harvningen blev inte riktigt bra, eftersom plöjningen inte varit tillräckligt djup och vi ville harva en gång till. De medverkande var inte på plats samtidigt och en gång var det för blött och resten av tiden för torrt. För varje dag växte sig kvickroten större och grönare. Så klart ett bra svar på att jorden lämnats bar. Men för sådd och plantering inget vidare.

Jag hade orealistiska förväntningar på att vi skulle klara av det, orealistiska uppfattningar om hur mycket tid och energi som kunde läggas på projektet samt orealistiska förhoppningar om att alla problem skulle kunna lösas. Verkligheten är en hård och rättvis handledare. Den fina teorin och praktiken var inte helt överens, vision och verklighet gick skilda vägar.

Tredje potatisraden förberedd för sättning av eget utsäde. Två rader täckta med nyklippt gräs

De flesta projekt har ofta en stadig grund i redan erövrad kunskap, begångna misstag och intjänade erfarenheter. Det här projektet innehöll alldeles för många okända kort i leken. Det var som att börja från noll med det mesta, alla moment var nya, varje steg ett steg på okänd mark. Bara att få tag på tillräckliga mängder med snören för att markera ut alla tegar krävde långa eftersökningar på internet och ett sökande bland kontorsgrossister i Linköping. Visst, det finns snören på många ställen i 10-25 meters-nystan. Jag behövde 1000 meter! Det visade sig att de enda som hade stora snörrullar i sitt sortiment var just kontorsgrossister, men bara en hade några på lagret och jag fick tag på tre rullar med sisalsnören till ett mycket bra pris. Sedan började några prata om att vildsvin gillade potatis och majs. De kunde tömma ett fält på en natt och det behövdes absolut ett elstängsel…

Det var dystert ett tag. Utsikten från bästa fikaplatsen ger en totalvy ut över åkern och därmed fylldes tankarna med åkerbränsle varje gång jag tog en paus (ja jag ser pauser som en viktig del av ett arbete, eller arbete som en viktig del av pausen). När det var som tyngst fikade jag på andra sidan huset och tittade istället ut över Vindommens yttersta vikar och det vidunderliga landskapets höjder bortom alla bekymmer. En viktig förmåga är att kunna hantera ett misslyckande. Jag har pratat mycket med mig själv om åkern och sakta men säkert nåddes en förlikning. Vi satsade på en sista harvning och projektets bantades till 2 tegar.

Ny energi flödar till
En mycket tidig morgon tillförde jag energi genom att ta upp en väg genom en hård lervall, klippa gräset på gången ner till åkern, förstå att vissa delar av projektet var möjliga att uppnå med vad som redan fanns tillgängligt, det var t.ex. möjligt att klippa gångarna till och runt åkern med vår batteridrivna gräsklippare.

Erik gör sista harvningen med fyrhjuling och en gammal hästfjäderharv

Lördagen den 24/5 var avgörandets dag. Sista chansen med en ytterligare harvning av en mindre del av åkern. Min trogne vän Erik kom brummande och skramlande med fyrhjuling och släp med harv på. Fyrhjulingen dansade i otakt över åkern som en liten traktor med harven hoppande efter sig. Det blev mycket bättre. Slutresultatet blev ett 5-10 cm. djupt jordlager som det skulle gå att så i. Dessutom revs en hel del torkade kvickrotshärvor upp till ytan. Under det lösa jordlagret ligger rejäla grästorvor kvar upp och ner och erbjuder en rejält hård yta. Tanken var att harva upp två tegar med en gång emellan, men det blev tre tegar och två gångar, en yta på sammanlagt 800 m².

Uppmätning av tegar och sådd
Äntligen fick jag arbeta med uppmätning och indelning av några tegar och delar av gångsystemet. Jag gick som en lantmätare på ett rykande fält, slog ner pinnar och drog snören som den värsta kolonisatör. Här var ytterligare ett moment jag kunde göra och energin växte för varje teg som mättes upp. Stenar plockades i en hink och blev början till ett röse som så småningom ska växa mitt på åkern. Två handredskap från stenåldern dök upp och skickade hälsningar från en annan liknande tid. Jag var i flödet igen.

En ny anpassad planering för tre tegar gjordes med vilka sorter som skulle sås och planteras. Varje teg är 200 m² och vissa tegar delades in med ytor på 100 m², 50 m² eller mindre för att många olika sorter skulle kunna prövas. En teg med en hundring för fyra rader potatis, en femtiolapp för korn respektive nakenhavre med insådd av subklöver och perserklöver. En teg med en hundring för majs och bönor, en femtiolapp för honungsört respektive oljelin. En teg med en hundring av blandade blommor, grönbladsväxter, lupin och blodklöver samt en hundring med enbart gröngödsling. De två långa gångarna mellan de tre tegarna sås med subklöver, perserklöver och w.w. rajgräs. Sammanlagt kommer 800 m² att sås och planteras, varav 200 m² rejält tilltagna gångar. Detta motsvarar 1/4 av hela den i höstas plöjda åkern.

Redskapsutveckling
Nya odlingsformer kräver nya hjälpmedel och redskap. Jag plockade fram vad jag hade och det var ett antal kraftigare hackor och en hjulhacka jag fått av en Skånevän. Första potatisraden hackades och drogs fram med hackorna. Det var jobbigt. Ett femtiotal potatisar las ner i rännan och den upphackade jorden samt skrap från sidorna användes till kupning. Här hade jag inget bra redskap och idén väcktes genast om ett redskap som döptes till ”skrapkupare”. Med hjälp av en veckad och rejäl plåtbit, ett byggbeslag och en smal bräda tillverkades detta redskap och visade sig fungera alldeles utmärkt.

Egentillverkad ”skrapkupare”

För andra raden togs rännan upp med hjulhackan. Inget bra namn på detta fiffiga hjälpmedel då den förutom att hacka, skära och skyffla i jorden med vassa järn för att ta död på oönskade växter och luckra i jorden också kan kultivera och kupa jorden med olika tillsatser. Med hjulhackan som har en ganska stor egentyngd gick det både att hacka eller hugga sig fram genom grästorvorna samt därefter köra en gång till och kupa den nu lite lösare jorden. Ner med femtio potatisar till och kupning skedde därefter med den trevliga ”skrapkuparen”. Arbetet fortsatte på liknande sätt genom att ta sig genom jorden, skapa en ränna, lägga ner potatisar, skrapkupa tillbaka jorden samt täcka raderna med klippt gräs från gången runt om åkern.

Hjulhacka i mitten, egentillverkad ”spikräfsa” till vänster samt en gruskratta

För att bearbeta de olika odlingsytorna hade jag lånat en ganska bred och tung grusgångsräfsa av grannarna. Den fungerade dock inte så bra, så även här tillverkades att anpassat redskap som döptes till ”kvickrotsräfsa”. I en 1,2 meter lång björkbräda borrades hål och spikades fast 10 cm. långa spik i två rader. Ett vinklat skaft sattes fast med byggbeslag och två stödjärn. Genom att först dra räfsan över marken jämnades marken till och döda kvickrotshärvor kunde samlas in. En andra och kraftigare genomdragning jämnade till ytterligare, luckrade och drog fram mera kvickrot. Stenar som kommit upp till ytan samlades in med hink och fyllde på stenröset. Nu kunde aktuellt frö kastas ut och därefter drog jag med räfsan igen i två riktningar för att mylla ner fröna. Som sista åtgärd använde jag grusräfsan som en slags kombinerad myllare och vält.

Jag är övertygad om att behovet av metoder, redskap och mindre maskiner för ett småskaligt jordbruk, för större grönsaksodlingar eller för trädgårdsjordbruk kommer att öka. Det kommer att handla om smarta metoder som minskar arbetsinsats satt i relation till högkvalitativ skörd, handredskap som effektiviserar arbetet på olika sätt, redskap som passar till häst eller andra dragdjur samt redskap till mindre maskiner som inte drivs av fossilt bränsle. Jag kommer att tillsammans med mina uppfinnande vänner att arbeta med detta.

Del av ”kvickrotsräfsan”

Framtiden är ljus
Genom att införa mer tid i projektet och ge det ett längre tidsperspektiv löstes problemet med tidsbrist. Istället för att få igång odling på hela åkern på ett år, kanske det tar 4-5 år istället. Nästa år startar vi verkligen inte från noll, vi har mer kunskap, bättre utrustning och kanske det finns en fungerande odlingsbrigad som kan hjälpa till ibland. Nu hoppas jag på regn.

Jan Gustafson-Berge

 

Annonser

LÖKVÄXTER: Matnyttiga skönheter

Mat och skönhet

LÖKVÄXTER
Familj: Alliaceae (Backlöksväxter)
Släkt: Allium (Löksläktet)

Perenna och lättförökade lökväxter
I den här förteckningen över ätliga lökväxter tas framförallt de perenna (fleråriga) arterna upp. Även några lökar som det ganska enkelt går att få eget utsäde från får vara med. De sistnämnda bidrar med lökar av mellanstorlek samt även ätlig lökblast. De heter vitlök, ormlök, potatislök och schalottenlök. Dessa goa lökar fungerar som så att du sätter ner en klyfta eller sättlök på våren i jorden och till hösten har klyftan skapat 5-10 kompisar. Du sparar en fin och arttypisk från utvalda plantor, torkar dem och förvarar i en torr, sval och mörk jordkällare, exempelvis hängande i en nätpåse (eller annat motsvarande utrymme). Vitlök sätts sent på hösten och skördas nästkommande sommar/höst.

De förstnämnda perenna lökarna bidrar med en mindre och obetydlig lökbildning i jorden och ibland med små ätliga luftlökar eller bulbiller. Dessa minilökar kan ätas upp men också användas till att föröka lökväxten genom att plantera dem i jorden. Alla lökblommor är också ätliga, liksom blomstjälkarna innan de blivit för fibriga.

De perenna lökarna skulle kunna kallas för bladlök, strålök eller grönlök då det i första hand är de delarna som äts. Fördelen med dessa lökarter är att de kommer mycket tidigt på våren då det är ont om annat färskt grönt. De skördas genom att stråna eller bladen klipps av och därefter fortsätter löken att producera nya strån eller blad. De förökar sig i sidled under jorden genom att nya smålökar bildas eller genom frö och bulbiller. När tuvan eller samlingen med lök blivit stor eller för gammal kan det hela förökas och föryngras genom att gruppen delas i flera mindre grupper. Vissa arter bildar också små lökar, s.k. bulbiller på blomställningen som trillar ner på marken och sprider därmed löken i rummet. Bulbillerna kan givetvis också samlas in och planteras på en önskad plats.

Genom att kombinera de mera svårförökade (det går så klart men är inte ämnet för denna text) lökväxterna gul lök, röd lök och purjolök med en mångfald av dessa lättförökade och fleråriga lökväxter är det enkelt att ha lök året om och dessutom lök med stor variation med avseende på årstid, smak, form och färg.

Namngivning
Vissa arter är enkla är få pejl på. De har ett svenskt namn och ett latinskt namn som de flesta ser ut att vara överens om. Sedan finns det andra arter som är lite mera komplicerade med flera olika svenska namn och otydlig latinsk namngivning. Jag har kollat namn och egenskaper på flera olika ställen och hoppas att slutresultatet som presenteras här ska vara bra.
Har du synpunkter så mejla gärna till: kosmotopia@gmail.com

Mina lökkällor har varit:
Virtuella floran, http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html
Runåbergs Fröer, Johnny Andreasson, Natur & Kultur, 2013, 978-91-27-13463-8
Lökar & Knölar, Marie & Björn Hansson, Norstedts, 2013, 978-91-1-302519-3
Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD, http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/skud/
Kulturväxtlexikon, Redaktion, Natur och Kultur/LTs förlag, 1998, 91-2733907-6
Vår trädgårdsbok, Kvant & Palmstierna, Prisma, 2010, 978-91-518-5257-7
Programmet för odlad mångfald (POM), http://www.pom.info/index.htm
Handbok för köksträdgården, Lena Israelsson, W&W, 2007, 978-91-46-21595-0
Fleråriga grönsaker, Weiss, Sjöberg och Larsson, Eget förlag, 2016, 978-91-637-9711-8

Bladlök är bland de tidigaste matväxterna

Tvååriga lökar
Potatislök (Allium cepa). Kanske en äldre nordisk form av schalottenlök med flatare lökar samt mera härdig och lagringsduglig. Förökas på våren med sparad sättlök.
Schalottenlök (A. cepa). Förökas på våren med sparad sättlök.
Vitlök (A. sativum). Förökas på senhösten eller tidig vår med klyftor.
Ormlök (A. Sativum var. ophioscorodon). En gammal variant av vitlök med vridna stjälkar. Oansenliga blommor i dekorativa flockar med bulbiller. Förökas med bulbiller eller klyftor.

Perenna (fleråriga) lökar
Backlök (Allium. oleraceum). En vildväxande lök som kan skördas vilt eller planteras in i trädgården. Mörkt gröna gräslöksliknande blad som med stigande ålder blir ganska fibriga. Växer solitärt i utspridda grupper men är ej tuvbildande. En liknande lök är sandlök (A. vineale).
Gräslök (A. schoenoprasum). Tuvbildande med trinda (runda) blad och stjälkar samt rödvioletta eller mörkt rosa blommor (finns även sorter med vita blommor). Även blomknoppar och blommor är goda att äta, dock ej blomstjälken som är hård och fibrig.
Kantlök delas upp i:
Sibirisk kantlök (A. nutans). Ett mellanting mellan gräslök och kinesisk gräslök. Vridna och plattrunda blad. Blommorna rosalila eller rosa som sitter i flockar.
Bredbladig kantlök (A. senescens) med bredare blad än den sibiriska.
Trädgårdskantlök eller Norrlandslök (Allium x nutans/senescens) är en hybrid mellan de två ovanstående.
Kinesisk gräslök (A. tuberosum). Vitlökssmakande, smala och platta blad. Även blomstjälkar och blommor är delikata. Blommar med stora vita blomkorgar. Tål inte alltför stränga vintrar, så odla den på en väldränerad och varm plats och täck odlingsplatsen under vintern med ett luftigt organiskt material.
Kurrat (A. kurrat). Platta blad, vita blommor och växer i tuvor.
Luftlök/Egyptisk luftlök (A. x proliferum). Utvecklar små lökar i toppen av stjälken, ofta i flera våningar. Även unga strån kan klippas av och ätas. Mycket tidig med sina ljusgröna strån.
Piplök/Vinterlök/Äkta salladslök (A. fistulosum). Tuvbildande med mörkt gröna och rörformade blad, som en större gräslök. Blommorna gulvita och klocklika, som utvecklas till små lökknippen. Kan kupas för att få en lång vit stjälk. Vissa sorter är särskilt härdiga och frosttåliga.
Prärielök (A. cernuum). Tuvbildande med smala, upprätta och mörkt gröna och kölade blad. Blommor rosalila eller vita klockor i hängande flockar.
Ramslök (A. ursinum). Ovala stjälkar med två smala kanter, breda blad och vita blommor. Rik produktion av svagt vitlökssmakande blad. Blomknoppar särskilt delikata. Planteras i skugga, t.ex. under en buske i fuktig och mullrik jord. Sprider sig lätt med sidolökar och frö och bildar marktäckande mattor av starkt lökdoftande blad.
Salladslök (A. Fistulosum). Spädare än piplöken och med en mildare löksmak. Oftast ettårig men det finns sorter som kan övervintra.
Skogslök/Kajplök (A. Scorodoprasum). Liknar en liten purjolök. Mörkt rödvioletta blomställningar och svarta bulbiller som kan ätas eller brukas till utsäde.

Inplanterad skogslök trivs i vårsolen

Några oklarheter
Följande lökar har jag inte fått någon säker klarhet i vad de egentligen är och vilka latinska namn de har. Det förekommer ett antal motsägande uppgifter i de källor jag använt. Kanske någon vet mera om dessa?

Vild purjolök, elefantvitlök, Allium stellatum samt nicklök (A. insubricum).

Jan Gustafson-Berge

MASKROS: Utsänd av solen

Lyckad maskrosodling

Det finns mycket sagt och skrivet om maskrosen. Den är hatad och den är älskad. Den är bekämpad och den är beundrad. För den som arbetar med begreppet resiliens finns mycket att lära av maskrosens metoder. Den sprider sig både med rötterna och flygande frö. Vem kan motstå att blåsa ut de små fallskärmarna och därmed bidraga till spridningen. Den är makalöst anpassningsbar och mångformig och inte ens den ivrigaste biolog kan hålla isär alla artgrupper och varianter inom släktet maskrosor Taraxacum.

Maskrosvin
När jag anlände till Lövudden i onsdags morgon lyste fältet gult av maskrosor. Det var mycket vackert och jag kunde inte motstå att plocka dem. För tredje gången ska jag försöka göra maskrosvin. Första gången var i samband med en flyttning och en stor flaska på jäsning blev stående i skafferiet i den gamla lägenheten. När vi kom för att städa hade flaskan exploderat och det var kletigt. Andra gången kröp jag på ett fält i Linköping för att samla in guldet. Det blev ingen explosion den gången, men hela omgången blev slemmig och fick hällas ut i vasken.

Sax och plockningskorg

Det går ganska fort att få ihop några liter blommor med hjälp av en sax. Ena handens fingrar greppar om blomman och samlar ihop den. Andra handen klipper av blomman precis ovanför blomfästet. Lite grönt kommer med, men det gör inget. Recepten för maskrosvin är lika mångtaliga som blomman själv och inga är likadana. Som vanligt läser jag några stycken och totar sedan samman ett eget recept som passar mina förhållanden.

Det blev så här: 4 liter lätt packade blommor (1 liter vägde 140 gram så sammanlagda vikten blev drygt 500 gram) placerades i en rostfri hink, 5 liter kokande vatten hälldes över och detta fick stå över natten under en ren handduk. Blommorna silades ifrån ett dygn senare. 1 kg strösocker löstes i en del av maskrosvattnet som ljummades upp på spisen. Sockerlösningen hälldes tillbaka i hinken. I recepten finns citron med som ingrediens, men detta ersatte jag med en burk rosenkvittenmos som tillsammans med lite vatten också åkte i hinken. En flaska köpt jäst av sorten ”Sauternes” tillfördes också i hinken och allt blandades väl varefter det hälldes upp på en tioliters damejeanne. Vattenlås på och damejeannen ställdes på ett varmt ställe. Blandningen får stå och jäsa tills det börjar lugna ner sig. Då tillförs 1 kg socker till utblandat i lite vatten varpå jäsningen startar igen. När den andra jäsningen avstannat kan vinet tappas om till en ny damejeanne och fortsätta att småjäsa. Efter några liknande omtappningar kan damejeannen ställas på en svalare plats för att mogna några veckor varefter vinet efter en sista omtappning förs över på flaskor.

Tusensköna är ett passande namn

Blomsocker
Det var så roligt och mysigt att sitta i gräset och plocka maskrosor. En stor sol sken på mig och alla små söta maskrosor sken i kapp. Blommorna är förmodligen olika allesammans och jag kunde välja de allra mest fullmatade blommorna. Vissa blommor bestod av 2-3 maskrosor som växt samman till en blomma. Humlor och blomflugor flög från blomma till blomma. Myror badade i gul färg inuti blommorna.

En vän till mig hade tipsat om blomsocker och nu var läget perfekt att prova detta. Lekande lätt samlades ytterligare drygt 1 liter packade maskrosblommor. En runda runt huset gav 2 dl lätt packade tusenskönor, som även de visade sig vara mångformiga med olika storlek, antal blomblad och varierande i färg.

Blomsocker på torkbrickan

Blommorna kördes med kniven i matberedaren tillsammans med 1 kg strösocker i 4 omgångar. Jag passade på att uppgradera min torkbricka som i vanliga fall användas för att torka örtsalt. På undersidan skruvades 4 lister fast så att torkbrickan nu blev dubbelverkande med en salt och en söt sida. Det var lätt att få till en sammanblandning, färgen blev ljuvlig och smaken söt, med blomarom och en aning beska. När sockret torkat körs det en sista gång i matberedaren och förvaras i en ljus glasburk så att alla kan glädjas vid åsynen av detta vackra och något mera vitamin- och mineralrikare socker.

Jan Gustafson-Berge

 

 

Föredrag om RESILIENS

Lokal affischering

Nu på torsdag blir det en kväll med föredrag och samtal omkring resiliens. Kvällens inbjudna gäst är Jan Gustavsson Berge som sedan många år arbetat och levt med frågor omkring vardagsekologi, självförsörjning, odling, permakultur, hantverk, konst, och pedagogik. Han kommer att utgå från begreppet resiliens och ge olika perspektiv som både kan vara användbara för individ och lokalsamhälle.

Perspektiven är: Ekologisk resiliens, Hållbarhet, Samhällsberedskap, Krisberedskap, Permakultur, Överlevnad och Divination.

Mer om resiliens finns här.

Plats: Gerlesborgsskolan
Tid: 19.00
Inträde: frivilligt efter förmåga

Välkomna önskar Bottna tillsammansodling och Bottnafjordens inköpsförening!

Grävling och människa

Grävlingsbearbetad odlingsbädd med rotpersilja och morot

Vintern var mild och våren tidig detta året 2014. Det gick att bearbeta odlingsjorden och komma igång med odlandet tidigt. Jag beredde två odlingsbäddar som såddes med tidiga blad såsom sallat, rucola, spenat, persilja, dill, trädgårdsmålla och rädisa samt en bädd med rotpersilja och tidig morot. Allt var frid och fröjd och glädjen stor.

Fredagen den 18/4 återvände vi till vårt Lövudden och kunde konstatera att grävlingen för första gången på fem år åstadkommit skada i våra odlingar. Tidigare har den mest gjort små hål i gräsmattorna och bökat lite längs odlingsbäddarnas kanter. Nu hade bädden med rotpersilja blivit fullständigt genombökad, morotslandet och bädden med tidiga blad delvis genombökad. Vi insåg vidden av detta och beslöt att stängsla in hela köksträdgården med nät. På lördagen inköptes 30 meter nät och veckan därpå ägnades åt att på ett hållbart sätt stängsla in köksträdgården. Två sidor var redan grävlingssäkra med växthus och nät utåt fältet.

Fastgjutning av grindstolpar

Mellanstolpar och tvärbrädor

Jag grävde gropar och göt fast stolpar för tre grindar, tillverkade dessa grindar, sågade upp virke till mellanstolpar och tvärgående staketbrädor samt spikade fast nätet med krampor. Detta tog fem dagar i anspråk och jag fick gott om tid till att fundera över meningen med detta och vilket budskap grävlingen hade att förmedla.

Nät, krampor och verktyg

Jag gillar grävlingar. De är fascinerande djur och jag anser mig inte ha mera rätt att existera än vad grävlingen har. Troligtvis var också grävlingen först på den här platsen och har därmed en slags brukanderätt. Mitt mål är att samexistera med grävlingen och jag har ingen önska att döda eller utrota grävlingen. Mitt val blir att styra bort grävlingen från de känsligaste odlingarna med fysiska hinder. Budskapet till mig mig är dessutom att utveckla odlingsformer och välja grödor som inte är så känsliga för grävlingens aktiviteter.

En av grindarna under tillverkning

Givetvis var detta också ett gott betyg för den ekologiska odlingsmetod jag använt för att bygga upp odlingsbäddarna. De är nu mjuka, luftiga och fulla av mask. Ett paradis för en grävling så klart. Det blev väldigt fint med en inhägnad köksträdgård och jag var väldigt nöjd med vad som åstadkommits. Kanske håller staketet även haren borta från övervintrande grönkål. När vi skaffar höns kan de gå ganska fritt på den övriga tomten och inte komma åt att sprätta i grönsakslanden. Nu återstår att se hur grävlingen kommer att reagera på detta nya som tillkommit i världen.

Jan Gustafson-berge