Grön energigång till en kvickrotsgrön åker
Åkern är och kommer att vara en påtaglig existens och stark närvaro här på Lövudden. Jag förändrar åkern och den förändrar mig och även alla andra som kommer i kontakt med den. Sedan vi plöjde i höstas har planering och förberedelser pågått hela vintern och tidiga våren. Det fanns visioner och idéer, skisser och kartor fanns uppritade, listor och förteckningar fanns uppställda.
Verkligheten vandrar vidare
För varje dag som gick insåg jag alltmer att mycket i min planering på ett sätt var orealistiskt. Första harvningen blev inte riktigt bra, eftersom plöjningen inte varit tillräckligt djup och vi ville harva en gång till. De medverkande var inte på plats samtidigt och en gång var det för blött och resten av tiden för torrt. För varje dag växte sig kvickroten större och grönare. Så klart ett bra svar på att jorden lämnats bar. Men för sådd och plantering inget vidare.
Jag hade orealistiska förväntningar på att vi skulle klara av det, orealistiska uppfattningar om hur mycket tid och energi som kunde läggas på projektet samt orealistiska förhoppningar om att alla problem skulle kunna lösas. Verkligheten är en hård och rättvis handledare. Den fina teorin och praktiken var inte helt överens, vision och verklighet gick skilda vägar.
Tredje potatisraden förberedd för sättning av eget utsäde. Två rader täckta med nyklippt gräs
De flesta projekt har ofta en stadig grund i redan erövrad kunskap, begångna misstag och intjänade erfarenheter. Det här projektet innehöll alldeles för många okända kort i leken. Det var som att börja från noll med det mesta, alla moment var nya, varje steg ett steg på okänd mark. Bara att få tag på tillräckliga mängder med snören för att markera ut alla tegar krävde långa eftersökningar på internet och ett sökande bland kontorsgrossister i Linköping. Visst, det finns snören på många ställen i 10-25 meters-nystan. Jag behövde 1000 meter! Det visade sig att de enda som hade stora snörrullar i sitt sortiment var just kontorsgrossister, men bara en hade några på lagret och jag fick tag på tre rullar med sisalsnören till ett mycket bra pris. Sedan började några prata om att vildsvin gillade potatis och majs. De kunde tömma ett fält på en natt och det behövdes absolut ett elstängsel…
Det var dystert ett tag. Utsikten från bästa fikaplatsen ger en totalvy ut över åkern och därmed fylldes tankarna med åkerbränsle varje gång jag tog en paus (ja jag ser pauser som en viktig del av ett arbete, eller arbete som en viktig del av pausen). När det var som tyngst fikade jag på andra sidan huset och tittade istället ut över Vindommens yttersta vikar och det vidunderliga landskapets höjder bortom alla bekymmer. En viktig förmåga är att kunna hantera ett misslyckande. Jag har pratat mycket med mig själv om åkern och sakta men säkert nåddes en förlikning. Vi satsade på en sista harvning och projektets bantades till 2 tegar.
Ny energi flödar till
En mycket tidig morgon tillförde jag energi genom att ta upp en väg genom en hård lervall, klippa gräset på gången ner till åkern, förstå att vissa delar av projektet var möjliga att uppnå med vad som redan fanns tillgängligt, det var t.ex. möjligt att klippa gångarna till och runt åkern med vår batteridrivna gräsklippare.
Erik gör sista harvningen med fyrhjuling och en gammal hästfjäderharv
Lördagen den 24/5 var avgörandets dag. Sista chansen med en ytterligare harvning av en mindre del av åkern. Min trogne vän Erik kom brummande och skramlande med fyrhjuling och släp med harv på. Fyrhjulingen dansade i otakt över åkern som en liten traktor med harven hoppande efter sig. Det blev mycket bättre. Slutresultatet blev ett 5-10 cm. djupt jordlager som det skulle gå att så i. Dessutom revs en hel del torkade kvickrotshärvor upp till ytan. Under det lösa jordlagret ligger rejäla grästorvor kvar upp och ner och erbjuder en rejält hård yta. Tanken var att harva upp två tegar med en gång emellan, men det blev tre tegar och två gångar, en yta på sammanlagt 800 m².
Uppmätning av tegar och sådd
Äntligen fick jag arbeta med uppmätning och indelning av några tegar och delar av gångsystemet. Jag gick som en lantmätare på ett rykande fält, slog ner pinnar och drog snören som den värsta kolonisatör. Här var ytterligare ett moment jag kunde göra och energin växte för varje teg som mättes upp. Stenar plockades i en hink och blev början till ett röse som så småningom ska växa mitt på åkern. Två handredskap från stenåldern dök upp och skickade hälsningar från en annan liknande tid. Jag var i flödet igen.
En ny anpassad planering för tre tegar gjordes med vilka sorter som skulle sås och planteras. Varje teg är 200 m² och vissa tegar delades in med ytor på 100 m², 50 m² eller mindre för att många olika sorter skulle kunna prövas. En teg med en hundring för fyra rader potatis, en femtiolapp för korn respektive nakenhavre med insådd av subklöver och perserklöver. En teg med en hundring för majs och bönor, en femtiolapp för honungsört respektive oljelin. En teg med en hundring av blandade blommor, grönbladsväxter, lupin och blodklöver samt en hundring med enbart gröngödsling. De två långa gångarna mellan de tre tegarna sås med subklöver, perserklöver och w.w. rajgräs. Sammanlagt kommer 800 m² att sås och planteras, varav 200 m² rejält tilltagna gångar. Detta motsvarar 1/4 av hela den i höstas plöjda åkern.
Redskapsutveckling
Nya odlingsformer kräver nya hjälpmedel och redskap. Jag plockade fram vad jag hade och det var ett antal kraftigare hackor och en hjulhacka jag fått av en Skånevän. Första potatisraden hackades och drogs fram med hackorna. Det var jobbigt. Ett femtiotal potatisar las ner i rännan och den upphackade jorden samt skrap från sidorna användes till kupning. Här hade jag inget bra redskap och idén väcktes genast om ett redskap som döptes till ”skrapkupare”. Med hjälp av en veckad och rejäl plåtbit, ett byggbeslag och en smal bräda tillverkades detta redskap och visade sig fungera alldeles utmärkt.
Egentillverkad ”skrapkupare”
För andra raden togs rännan upp med hjulhackan. Inget bra namn på detta fiffiga hjälpmedel då den förutom att hacka, skära och skyffla i jorden med vassa järn för att ta död på oönskade växter och luckra i jorden också kan kultivera och kupa jorden med olika tillsatser. Med hjulhackan som har en ganska stor egentyngd gick det både att hacka eller hugga sig fram genom grästorvorna samt därefter köra en gång till och kupa den nu lite lösare jorden. Ner med femtio potatisar till och kupning skedde därefter med den trevliga ”skrapkuparen”. Arbetet fortsatte på liknande sätt genom att ta sig genom jorden, skapa en ränna, lägga ner potatisar, skrapkupa tillbaka jorden samt täcka raderna med klippt gräs från gången runt om åkern.
Hjulhacka i mitten, egentillverkad ”spikräfsa” till vänster samt en gruskratta
För att bearbeta de olika odlingsytorna hade jag lånat en ganska bred och tung grusgångsräfsa av grannarna. Den fungerade dock inte så bra, så även här tillverkades att anpassat redskap som döptes till ”kvickrotsräfsa”. I en 1,2 meter lång björkbräda borrades hål och spikades fast 10 cm. långa spik i två rader. Ett vinklat skaft sattes fast med byggbeslag och två stödjärn. Genom att först dra räfsan över marken jämnades marken till och döda kvickrotshärvor kunde samlas in. En andra och kraftigare genomdragning jämnade till ytterligare, luckrade och drog fram mera kvickrot. Stenar som kommit upp till ytan samlades in med hink och fyllde på stenröset. Nu kunde aktuellt frö kastas ut och därefter drog jag med räfsan igen i två riktningar för att mylla ner fröna. Som sista åtgärd använde jag grusräfsan som en slags kombinerad myllare och vält.
Jag är övertygad om att behovet av metoder, redskap och mindre maskiner för ett småskaligt jordbruk, för större grönsaksodlingar eller för trädgårdsjordbruk kommer att öka. Det kommer att handla om smarta metoder som minskar arbetsinsats satt i relation till högkvalitativ skörd, handredskap som effektiviserar arbetet på olika sätt, redskap som passar till häst eller andra dragdjur samt redskap till mindre maskiner som inte drivs av fossilt bränsle. Jag kommer att tillsammans med mina uppfinnande vänner att arbeta med detta.
Del av ”kvickrotsräfsan”
Framtiden är ljus
Genom att införa mer tid i projektet och ge det ett längre tidsperspektiv löstes problemet med tidsbrist. Istället för att få igång odling på hela åkern på ett år, kanske det tar 4-5 år istället. Nästa år startar vi verkligen inte från noll, vi har mer kunskap, bättre utrustning och kanske det finns en fungerande odlingsbrigad som kan hjälpa till ibland. Nu hoppas jag på regn.
Jan Gustafson-Berge
