Fördjupning
Under min utbildning hösten 2010 för certifiering inom permakultur betonades ofta vikten av kopplingar och några få exempel angavs, men jag kände inte att jag förstod begreppet på djupet. Under min sommarvistelse på Lövudden arbetar jag medvetet med att analysera, förstå och praktisera principen ”kopplingar”. Det är en passande uppgift då relationerna mellan olika fysiska föremål, platser, behov och handlingar blir så uppenbara vid en längre tids vistelse på en plats. Framförallt bristen på funktionella (ändamålsenliga) kopplingar visar sig ganska snabbt i form av en slitsam, obekväm och mindre njutningsfylld tillvaro. Verkligheten är pedagogisk och en sträng lärare.
Denna text visar var jag befinner mig just nu i mitt tänkande och i de praktiska applikationerna. Den här sommaren är som gjord för koppleriverksamhet. Det blir alltså både avkoppling och påkoppling.
Varför koppla samman?
Delarna i ett permakultur-system utformas bl.a. efter principen att skapa gynnsamma samband (kopplingar). Gynnsamma samband kan bara uppstå om saker står i rätt relation till varandra och det är designens uppgift att ordna detta för varje aktuell plats. Varje fysiskt föremål, företeelse eller egenskap i ett permakultur-system ska alltid finnas i ett sammanhang, de har sam- och tillhörighet. Det handlar om dynamiska helheter, inte en massa delar som staplas bredvid varandra utan inbördes relationer (kopplingar).
Det finns nästan alltid kopplingar mellan allting så den biten är inte så svår, utan det svåra är att skapa förutsättningar för ändamålsenliga kopplingar som fungerar på den aktuella platsen, med dess förutsättningar och verksamheter. Precis som man behöver sätta på sig ”svamp-glasögon” för att hitta svamp gäller det att koppla på ”kopplings-glasögonen” för att se hur samband och relationer ska kunna utvecklas. Att fylla soptunnan och låta innehållet hämtas var fjortonde dag till sopförbränning innehåller också kopplingar som dock inte är förenliga med ett permakulturellt system och dess etik. Soptunnan ska istället stå tom och ”avfallet” aldrig uppkomma eller ingå i lokala kretslopp och kopplas samman med verksamheter på platsen.
Att sammankoppla handlar dels om resiliens dvs. ett systems förmåga att stå emot yttre påfrestningar och dess förmåga till anpassning och återhämtning. Ett sätt att öka förmågan till resiliens är att ordna mångfald och ett myller av kopplingar. Platsens livsväv ska vara mångtrådig.
Det handlar också om effektivitet och i det här fallet att använda sig av platsens resurser och energiströmmar på ett multieffektivt sätt. Precis som i naturen ska inte begreppet avfall finnas som en slutprodukt att deponera, utan varje avfall ska omedelbart bli en resurs inom systemet. Genom att skapa kopplingar på platsen med korta avstånd görs också tillvaron enklare, tid frigörs som kan användas till annat och behovet av pengar minskar.
Att koppla samman på platsen innebär samtidigt en frikoppling från de globala och destruktiva system som överstyr vår gemensamma värld.
Några ytterligare ord som hjälper till att synliggöra begreppet kopplingar kan vara: Relationer, nyttiga beroenden, ömsesidig nytta, positiva följdeffekter, samband, gemensamheter, kontakter, föreningar och hur saker hör ihop. Det kan också uttryckas som ”sunt förnuft”, smart tänkande, människovänlig effektivitet och arbetsbesparande metoder.
Kopplingar kan vara praktiskt funktionella (ändamålsenliga) och fysiskt påtagliga. De kan variera i avstånd men i många fall är korta avstånd lämpliga att eftersträva. Vissa kopplingar sträcker sig med nödvändighet längre bort, t.ex. en byteshandel med en annan boende i trakten.
Kopplingar kan också vara tanke- och känslomässiga, sociala och kulturhistoriska och även delar av natur- och kulturlandskapet kan fungera som minne och därmed koppla bakåt i tiden till människor och händelser.
Kopplingar har även riktningar, vilka kan uttryckas som in eller ut i systemet samt avstånd som visar sig som fysiska enheter och tid.
Kopplingsschema
För att kunna beskriva och analysera är det nödvändigt med en förenkling. Helheten är för omfattande för att kunna ses (omfattas/förstås) i det vardagliga medvetandet. Ur helheten måste därför en relevant del som är ämne för analys och bearbetning tillfälligt brytas ut. Denna del kallar jag centralelement och allt som centralelementet hör samman med kallar jag kopplingselement. Alla relationer som dessa två typer av element har med varandra bildar tillsammans ett kopplingsschema.
Det är viktigt att förstå att denna utbrytning bara är en tillfällig och teoretisk manöver som förenklar verkligheten. Varje kopplingselement kan i en annan utbrytning bli ett centralelement med sina egna kopplingselement och ett centralelement kan vara ett kopplingselement i ett annat kopplingsschema. De båda elementtyperna kan variera i storlek och en gång vara ett utedass och en annan gång vara en skottkärra. Alla utbrutna kopplingsscheman på en plats skulle tillsammans visa en mycket komplex och nästan komplett bild av platsens liv och flöden.
För att visualisera alla kopplingar (relationer eller samband) skulle man kunna dra snören i verkligheten, sinnet eller på ett papper mellan centralelementet och de olika kopplingselementen och därmed bli glädjefullt medveten om den mångfald som existerar.
Hos elläran finns det många användbara begrepp att hämta (låna) för att ge namn åt olika aspekter av principen ”kopplingar”. En mångfald begrepp gör det möjligt att ge ökad färg och doft åt principen och ger möjlighet att se principen i flera nivåer, dimensioner och variationer. I kopplingsgrammatiken införs nu följande ord att tänka med: kopplingsdosa, kopplingsplint, återkoppling, parallellkoppling, seriekoppling, kopplingsmaterial osv.
Exempel 1: utedasset
Centralelementet i detta kopplingsschema är utedasset på Lövudden. Utedasset är en byggnad som är fast placerad på fastighetens tomt. Just nu befinner vi oss i ett övergångsskede med ett gammalt utedass och ett nytt utedass under byggnad på en annan plats. Det är det nya utedasset som ikläder sig rollen som centralelement med några lånta fjädrar av det gamla. Nedan kommer jag att redovisa de kopplingar som finns eller som kommer att etableras. Kopplingselementen är inte uppställda enligt någon särskild ordning. Det finns säkert flera, men jag hoppas att exemplet ska kunna ge en förståelse för hur man kan tänka och arbeta med begreppet kopplingar.
Kopplingselement (nuvarande och möjliga förbättringar):
Spån: hyvel- och svarvspån från snickerilokal i Linköping. Lokal spånkälla önskvärd. Alternativ kan vara torkade löv, torv eller hackad halm. Alternativen minskar avstånd och kopplar till det lokala.
Toalettpapper: Inköpt på COOP Extra i Linköping med okänd härkomst. Lokalt alternativ saknas.
Latrintunnor. Av svart (troligen återvunnen) plast inköpta på COOP Forum i Linköping med okänd härkomst. Lokalt alternativ saknas.
Urin: En separationsinsats gör att urinen leds till en 25 liters plastdunk. Urinen späds med regnvatten och vattnas ut som gödning på lämpliga platser.
Fekalier: Blandas i tunnan med spån, toalettpapper och lite jord. Efter mellanlagring i ett år töms tunnan i en latrinkompost. Efter ytterligare några år återförs kompostmaterialet som näring till växter.
Odling: Utspädd urin och latrinkompost återförs som näring till grönsaker, frukt, bär och gräsmatta. Delar av detta återkopplas till utedasset som ny urin och nya fekalier.
Doft: Inte alla uppskattar doften i ett utedass, även om denna icke önskvärda doft avsevärt minskar med urinseparation och ett ventilerat utrymme där tunnorna står. I stenängen och skogsträdgården cirka 15 meter bort från dasset odlas en mängd perenna och väldoftande växter som med saxen som hänger på dasset kan skördas och hängas upp på krokarna inne i dasset. Exempel på mera väldoftande växter är malört, åbrodd, såpnejlika, syren, isop, mynta, renfana, lavendel och rölleka.
Utsikt och kontemplation: Ett fönster i utedasset vetter ner mot sjön och ger därmed sinnena en möjlighet till både insikt och utsikt. En visuell och känslomässig kontakt med delar av sjön Vindommen och landskapet på andra sidan viken.
Kunskap: En hylla med varierande litteratur ger möjlighet till en stunds studier under vistelsen.
Yttervägg: Ena ytterväggen fungerar som vägg för diskbänkar där hygien, tvätt och rengöring är i fokus.
Grästak: Ett dubbelt lager med grästorvor på taket ersätter med råge den gröna yta som gått förlorad där utedasset placerats. Grästaket samlar och stannar upp det fallande regnvattnet. Taket blir också en livsmiljö för några olika arter av fetbladsväxter och grässorter. Här finns kopplingar till platsens vattencykel och delar av ett speciellt växtliv.
Dörren: Ytterdörren kommer som en gåva från granntorpet och är en 1950-tals dörr med okänd härkomst. Kopplingen här är av social och kulturhistorisk karaktär.
Ekologiskt byggande: Utedasset innehåller några exempel på småskaligt och ekologiskt byggande. Här finns en mängd kopplingar till byggnadsmaterialens källor, kunskapsutveckling samt till framtida studiebesök som vill lära och inspireras. Ett exempel är isoleringen i golvet som består av spån från Linköping samt delar av stoppningen från en gammal säng. Sängen är en gåva från granntorpet och bestod av träull samt blånor från linberedning.
Användning: När dasset brukas skapas kopplingar till besökande människor.
Kopplingar på subnivå
När jag grävde ur för utedassets grundläggning förstod jag att byggnadsprocessens alla delar var för sig kan ses som centralelement i egna kopplingsscheman. Det går inte att undkomma kopplingar, de finns där vare sig man vill det eller inte, så det kreativa förhållningssättet är medvetenhet och att skapa kopplingar som ger mervärde. Varje arbetsmoment blir på så sätt flera arbetsmoment på samma gång. Det blir både roligare och lättare att arbeta då.
I mitt fall är varje uppgrävd grästorva en fin resurs som flyttas 7 meter bort till jordkällaren för att staplas som en isolerande mur vid den främre väggen på ömse sidor om jordkällarens dörr. Det decimetertjocka lagret med stenblandad matjord spadas ner i en hink som töms 5 meter bort som isolerande fyllning vid jordkällarens väggar och tak. De trädrötter jag tvingas ta bort läggs i en hög på tork varefter de blir ved i eldstaden 20 meter bort.
Ett exempel på kulturhistorisk koppling var två av de kulturhistoriska fynd som gjordes under grävningen. En skärva från en kaffekopp satte mig i samband med kaffedrickande i gamla tider och ett lock till en burk med inlagd sill berättade om kosthållning och konservindustri i dåtid, men också i nutid då jag dagen innan själv ätit matjessill ur en motsvarande konservburk.
Exempel 2: Köket som kopplingscentral
Även om allt kan vara ett centralelement i ett kopplingsschema finns det några saker som fungerar som extra starka kopplingsnav. Dessa kan det vara extra intressant och givande att studera och arbeta med, då ett etablerande och utvecklande av kopplingar medför positiva följdeffekter på många andra områden. Ett sådant strategiskt viktigt område är köket och jag ska här ge en översiktlig bild över hur köket på Lövudden kopplas till andra saker med en liten mera detaljerad beskrivning av kopplingen mellan köket och platsen precis utanför ytterdörren som kallas för entréträdgård. Precis som i tidigare exempel finns det flera kopplingar som jag ännu inte upptäckt eller utvecklat.
Köket som fysisk plats och verksamhetsområde är översiktligt kopplat till följande:
Kökskompost som i sin tur återkopplar som gödsel till grönsaksodlingen.
Matförvaring genom kyl & frys, skafferiskåp, kallskafferi och jordkällare.
Vedspis som lagar mat, torkar, bakar, kokar vatten, rostar, ger värme samt aska till odlingslanden.
Elspis och vattenkokare är sammankopplade med Europas elnät och vår elleverantör Falkenbergs Energi/ETC el.
Köksfönstret erbjuder utsikt ner över sjön och ger kontakt med delar av trädgården.
Runt köksbordet och genom köksliga aktiviteter fungerar köket som en social mötesplats.
In genom kranen pumpas kallvatten från egen brunn och ner genom vasken rinner avloppsvatten som infiltreras ut i trädgården under gräsmatta och odlingsland.
Viss hygien sköts i köket såsom mindre kroppstvätt och tandborstning.
Verksamheter i köket genererar avfallsprodukter vilka källsorteras för att antingen ingå i lokala kretslopp (kartong, brännbart papper, metall- och glasburkar) eller transporteras till ett källsorteringshus i Linköping.
Köket och entréträdgården
Mellan köket och husets ytterdörr finns en liten väldisponerad hall och utanför ytterdörren en mindre inglasad veranda. En gjuten cementtrappa leder med två steg ner till en uteplats som nu har några trätrallar som underlag. Istället för trätrallarna tänker vi stensätta en yta på 2×3,5 meter med huvudsakligen svart och grå sten som ska samla på morgon- och förmiddagssolens värme. Platsen är perfekt för tidigt kaffe vid soluppgång, frukostätande och sittplats när man söker skugga senare under dagen.
På den stenlagda ytan och i närheten på gräset placeras urnor och andra odlingsbehållare. I dessa odlas kryddväxter som används ofta i matlagning, teväxter till örtte och ”matväxter” av det lättare slaget. Även en del växter som ”bara” ger doft och skönhet kommer att finnas. I skrivande stund odlas citromeliss, pepparmynta, kamomill, kryddtimjan, grekisk oregano, basilika, ringblomma, gräslök, sallat och persilja. I takt med att fler odlingsbehållare ordnas kommer mängden av växter att utökas.
Växterna vattnas med regnvatten som insamlats från verandans tak eller med skölj- och slaskvatten från köket.
För lite enklare grillningar kommer en upphöjd grill att byggas med natursten och eldfast tegel. Grillningar innehåller ofta mycket spring till köket och här blir det närmare än till den större uteeldstaden som finns i en annan del av trädgården. Sent på kvällen har solen rundat huset och ger platsen lite kvällssol. Sitter man ute tillräckligt länge kan man i glödens sken smutta på ett glas vin och se solens sken färga himmelen rödlila inför soluppgången. Nära hem blir det också.
Principen ”kopplingar” är nära förknippat med en annan viktig princip inom permakulturens designvärld , nämligen den om relationen/dynamiken mellan ”element och funktion”. Denna princip passar sig alldeles utmärkt som ämne för en kommande text.
Jan Gustafson-Berge