För mig blir 2013 starkt färgat av permakulturens palett med tre spår som växelvis korsar varandra. Ett spår är de kurser i permakultur som arrangeras i Linköping och ute vid mitt fritidshus. Ett annat spår är den bok om permakultur jag håller på att skriva. Det tredje spåret är min påbörjade diplomeringsprocess inom permakultur där jag valt att arbeta med design av en specifik plats som är mitt halvårsboende Lövudden. Allt detta spårande resulterar såklart i diverse funderingar som jag då och då under året kommer att skriva om. Det blir litet och stort, högt och lågt, nytt och gammalt blandat lite huller om buller.
Ofunktionalismen och det organiska
Jag tycker om att se när gångsystem och transportleder utvecklas naturligt och organiskt. När jag vid 6 års ålder flyttade till Fredriksdal i Helsingborg, ett nybyggt bostadsområde med hyreshus i tre våningar, framträdde två olika system inför min kropp och mina ögon. Området var byggt på åker enligt den ekonomiska och tekniska funktionalismens idéer och praktik med den räta linjen och 90-gradiga vinkeln som bärande princip. Detta passade lyftkranarnas färd på räls och det hastiga modulbyggandet men inte människornas kropp och själ.
Även gångsystemen var arrangerade med det raka och räta som riktmärke. Men eftersom vi människor inte är skapta varken för att gå rakt eller att gå i rät vinkel uppstod snart ett alternativt gångsystem som lade sig mellan det först skapade. Det uppstod helt enkelt passager, stigar och gångar där många människor tyckte det var lämpligt att ta sig fram. Det stela maktsystemet försökte ett tag att bekämpa denna urkraft som folkets genvägar visade med staket och skyltar. Men det var förgäves och det nya gångsystemet accepterades och etablerades som permanent. Ibland kunde den stela makten bli lite mera mjuk och då integrerade man folkets genvägar i det ursprungliga systemet genom att göra ordning med asfalt och stenläggning. Jag ler och myser alltid när jag ser exempel på detta genuina ickevåldsmotstånd, framför allt i stadsmiljö, som visar att det fortfarande finns hopp om människan. Det ursprungliga sättet att välja väg finns fortfarande kvar och levande inne i människorna.
Gångsystem på Lövudden
Alla gångar vid mitt fritidshus har som underlag klippt gräs eller annan växtlighet. En passage mellan två nivåer i form av en trappa består i nuläget av en ostadig trätrappa som ska ersättas av en större stenlagd trappa och samtidig sittplats. Gångsystem på en ny plats kan inte helt enkelt planeras i förväg utan de växer fram efterhand och sätter sig kanske efter några år, men kan också ständigt förändras. Det finns redan idag möjligheter att röra sig ganska fritt på tomten och välja den väg som känns mest ändamålsenlig satt i relation till syftet med förflyttningen. Framöver kan nya gångar och stigar uppstå, framför allt ut i och genom de områden som tillhör den framväxande skogsträdgården. De olika gångsystemen och passagerna utformas efter platsens förhållanden, ändamålsenlig funktion och människans naturliga sätt att röra sig och välja väg. Den medeltida stadsplanen, de stigar som människor trampar upp i stadsmiljö och djurens vägval i naturen används som inspiration.
Skiftande gångsystem under årstiderna
Behovet av gång- och transportsystem visar sig också variera med årstiderna. Under våren är det mycket rörelse kring huset och bland trädgårdsodlingarna. Under sommaren tas hela tomten i besittning med koncentrationer i sol eller skugga samt med en stark sjökontakt. Hösten är fortfarande trädgårdens men också kökets tid med hantering av livsmedel, aktiviteter kopplade till bär och frukt samt vandringar ut i naturen för insamling av växter, bär och svamp. På vintern med sin kyla, snö och is krymper gångsystemet till ett minimum mellan huset, jordkällaren, utedasset, vedboden och olika vintriga arbetsplatser som trädbeskärning samt en och annan tur ut på sjöns frusna yta.
Jan Gustafson-Berge