Maskrosens upprättelse
Många växter har ett oförtjänligt dåligt rykte och förtjänar upprättelse.
En sådan växt är maskros (Taraxacum sect. Ruderalia). Dess växtkraft och anpassningsförmåga är fantastisk. Den sprider sig bra både med rötter och flygande frön. Blommorna är vackra och lysande gula. De flesta delar av växten är användbara som föda och andra nyttigheter för människan. Blombladen är ätliga och kan användas vid vintillverkning. De unga bladen kan ätas som sallad och är inte alls så beska som de flesta tror. Beskheten varierar från planta till planta så det är bara att prova. En vän till mig sa att ju mer flikiga bladen är desto beskare är de (ett påstående jag inte kan verifiera genom praktiska försök än). Kanske detta också gäller för rotens beskhet, dvs. ju beskare blad desto beskare rot eller tvärtom? Så varför köpa dyr rucola i plastförpackning när det finns maskrosblad? Roten går att äta och även där varierar beskheten. I mitt lilla försök som beskrivs nedan provsmakade jag bitar av rötterna och ungefär 1 av 5 var beska och de andra gick utmärkt att äta som de var. Annars kan beskhet hos rötter tas bort genom urlakning i flera vatten, genom kokning och borthällning av kokvattnet eller genom rostning.
Maskrosen odlar sig själv och kan plockas där den själva vill växa. Men maskrosen skulle även med en enkel domesticering kunna ge ett större kulinariskt tillskott genom odling i en odlingslåda av trä. Jorden kan vara lucker med mycket kompost och sand. Detta gör att rötterna blir större och lättare att hantera. Rötterna kan liksom med pepparroten tas upp ur jorden en gång om året, putsas på sidorötter, delas, förökas och skördas. På våren när den första omgången späda blad skördats kan odlingslådan täckas med en skiva och de nya bladen blekas och ätas som en delikatess. Skivan tas bort, nya gröna blad utvecklas, liksom blomma och rot.
Överlevnadskaffe
När jag grävde igenom årets potatisland vid mitt fritidshus sparade jag undan de största maskrosrötterna med avsikt att göra maskroskaffe. I tider av nöd har kaffeälskande människor utforskat alla tänkbara sätt att spara på och dryga ut den äkta kaffebönan med olika surrogat. Två av de mest lyckade är roten av cikoria och maskros. Kaffe ligger visserligen inte allra högst upp på prioriteringslistan vid en överlevnadssituation, men en go kopp starkt och svart kaffe gör i alla fall mig mycket mera kapabel till överlevnad.
Rostning
Först grovrensades och sköljdes rötterna varefter de volymmässigt skars i jämnstora bitar. Eftersom vedspisen ändå var igång för värme och matlagning passade det utmärkt att också rosta några rötter i gjutjärnsgrytan. I normala fall används vid rostning av kaffebönor en särskild rostpanna. Några ringar tas bort från spishällen och rostpannan sätts ner i hålet. Pannan har ett lock och med en vev kan bönorna röras omkring så att rostningen blir jämn. Nu valde jag gjutjärnsgrytan för att ha full visuell kontroll över rostningen och för att rotbitarna nog skulle ha fastnat i ”propellerbladen” som rör omkring inne i rostpannan. Vid rostningen utvecklades en mycket god och säregen doft som det tog en stund att placera i hjärnans doftbank. Det luktade som om det rostades kakaobönor. Även om jag försökt skära till jämnstora bitar var det svårt att få en jämn rostning. De tunnaste rotbitarna blev genomsvarta och de tjockare bitarna blev mörkbruna med en ljusare kärna. Kanske skulle rotbitarna sorterats i två fraktioner och blivit rostade var för sig.
Malning och bryggning
När rotbitarna svalnat morgonen därpå hälldes de ner i en väggfast kaffekvarn. Där fanns redan ungefär lika mycket rostade kaffebönor av två sorter och jag valde att denna första gång mala både maskrosrot och kaffebönor tillsammans i förhållandet 1:1. Malningen gick bra och färgen på det malda blev något ljusare än vad ett rent kaffe blir (jag gillar mörkrostat kaffe). Kaffet bryggdes på sedvanligt vis med kokande vatten genom filter och porslinstratt direkt ner i kaffekoppen.
Gott kaffe
Kaffet intogs under bästa tänkbara förhållanden sittandes ute i morgonsolen och det smakade alldeles utmärkt, faktiskt bättre än det kaffe jag gjort tidigare på bara de rostade kaffebönorna. Det hade tillkommit en behagligt söt smak och en aning kärvhet kunde anas på gom och tunga. Detta gav mersmak, så fler rötter ska samlas in och en maskrosodling startas.
Jan Gustafson-Berge
ELDÖGA 
