Vackert blommande mjölkört

Jag är inte så begiven att hålla på med domesticerade djur, såsom sällskapsdjur och husdjur. I första hand har jag valt att acceptera och se fördelar med vad de vilda djuren åstadkommer i min trädgård och omgivning. Jag är dock inte i princip emot all djurhållning utan har bara inte känt att det passat mig.

De senaste åren har dock en tanke väckts i mig att jag kanske skulle kunna arbeta tillsammans med bin och då också välja en metod som är så naturenlig som möjligt. En sådan inriktning kallas för apicentrisk bihållning. Apis är det latinska namnet för bisläktet och centrisk kan betyda att sätta något i centrum, dvs. att i det här fallet så sätts binas behov och beteende i centrum. Det är nog lätt att tro att biskötsel i sig är naturlig. Så som den nutida biodlingen har utvecklats är den långt från naturenlig och metoderna påminner om de som gäller för all annan storskalig, effektiviserad och kemikaliestödd djurhållning.

Mitt sökande efter en mera naturlig bihållning började med att jag ställde frågor till alla jag träffade som höll på med bin. Jag sökte också information genom internet och snart var jag något på spåret. En bok inköptes och efter att ha läst och förstått den var jag i alla fall bigiven på bin. Boken heter ”The thinking beekeeper” och är ”A guide to natural beekeeping in top bar hives”. Den boken har jag recenserat här.

Den tänkande bihållaren

Naturenlig bihållning med topplistkupa
Det som skiljer ut den här metoden är bl.a. att bina bygger sina vaxkakor fritt hängande från topplister av trä, att kupans utformning gör att samhället växer horisontellt istället för vertikalt med staplade lådor, att kupans utformning gör att bina störs minimalt under hantering, att inga farliga kemikalier används, att stödutfodring minimeras, att bina invintras på sin egen honung och att samhället inte skattas på all honung.

Utrustning
Nästa steg var att komma underfund med vilken utrustning som kan behövas. Den här lågintensiva metoden verkar inte heller behöva så mycket utrustning. Eftersom mitt mål inte är kommersiellt, utan endast honung för eget behov och kanske ett litet överskott som gåvor eller bytesmedel, kan utrustningen också vara lågintensiv och stillsam.
Från Biredskapsbutiken i Töreboda beställdes en overall med avtagbar slöja, handskar av gult kalvskinn, en biborste samt två 30 liters plastkärl varav en med honungskran för honungshantering. En kupkniv behövs också, men den tillverkar jag själv.

Bygge av egna kupor
Själv bostaden för bina som kallas för kupa är med den här metoden en ganska enkel men samtidigt en sinnrik konstruktion. Kupan är skapligt lätt att bygga själv. I boken jag köpte fanns beskrivningar av kupans funktioner och en ritning med mått på flyttbara mellanväggar (follower boards) och topplister (top bars), men jag förstod inte helt ut hur hela kupan skulle konstrueras på bästa sätt. Exempelvis förstod jag inte hur botten skulle se ut, hur inspektionsfönstret skulle infogas i ena långväggen och hur taket skulle anpassas till resten av kupan.

Här blev YouTube en bra källa till tydlig information och de små filmerna visar hur olika människor bygger olika sorters bikupor enligt denna metod. Jag sökte på ”Top bar hives” och sedan var det bara att titta, skratta och lära sig.

Ritning med mått från boken

Flyttbara mellanväggar
Med hjälp av bokens ritning tillverkade jag 3 par med flyttbara mellanväggar, som på engelska kallas ”Follower boards” och i den vanliga bihanteringen med staplade lådor motsvaras av det som heter ”Avdelningslucka”. Måtten på ritningen var uttryckta i ”inch”, vilket ungefär motsvarar det gamla svenska måttet ”tum”. En inch motsvaras av 2.54 cm.
Jag hittade en fanerad lamellträskiva och en stavlimmad björkskiva som räckte till de tre paren. På ovansidan skruvades en trälist fast som gör att mellanväggen kan hänga på ovansidan av kupans långa sidoväggar, precis som alla topplister kommer att göra. Mellanväggarna används sedan som mall när själva kupan byggs och syftet är att få till en perfekt passning mellan mellanväggen samt kupans långsidor och botten, så att inga bin kan smita utanför mellanväggarna in i de delar av kupan som inte för tillfället är i bruk.

Uppsågat virke i hallen Uppsågning i bandsåg

Virke och uppsågning
Från en granne vid mitt fritidshus köpte jag tre tjocka grovsågade brädor av al för den nätta summan av 200 kronor. Hemma i Linköping finns i kollektivhuset där jag bor en välutrustad snickeriverkstad och där kunde nu brädorna bearbetas. Mitt mål är att bygga tre kupor, varav två ska placeras på Lövudden och en ska ges som gåva till en biskötande vän som förser mig med information om bihållning samt mitt första bisamhälle.

Brädorna kapades först på längden med måttet 120 cm. vilket motsvarar längden på den färdiga kupan. Därefter rakkantades brädorna och klövs på mitten. Resultatet blev 12 stycken brädor med längd 120 cm., varierande bredd på 15-17 cm. och tjocklek cirka 4 cm.

På bilderna ovan syns två par färdiga mellanväggar och det uppsågade virke som ska användas till långsidorna. I bandsågen klyvs en kortare bit som ska ingå i kortsidorna. Kniven i sågspåret hindrar virket att klämma åt om bandsågsbladet.

Hyvling och limning av långsidorna
De olikt breda uppsågade brädorna parades samman två och två så att jag fick ut minst 28 cm. bredd efter ihoplimning. Vi har en fin liten maskinhyvel som både kan rikta och plana brädor. Maskinen väsnas och dammar en del så jag delade upp arbetet i tre omgångar med en dags vila emellan. Först planhyvlades brädorna till största gemensamma tjocklek och sedan riktades de kanter som skulle limmas samman.
Den slutgiltiga tjockleken på mina brädor blev 28-30 mm. Tillsammans med träslaget al som innehåller mycket luft ger denna rejäla tjocklek en bra isolering till kupan.
Vi har ett utsug som kan kopplas till maskinen men när jag hyvlar rent trä får spånet komma ut fritt och lägga sig i drivor. Kutterspånen samlas i en säck och blir till strö i våra latrintunnor på landet. Spånet kan också användas som isolering.

Vår lilla robusta hyvelarbetare En omgång på spännbänken

Den som varken har tillgång på tjockt sågat virke eller maskinpark är hänvisad till att köpa standardsortiment på en brädgård. De mer välsorterade ställena kan ha hyvlade brädor med måtten (tjocklek + bredd i millimeter) 34×145 eller 22×145. På mindre välsorterade ställen blir nog valet det som kallas råspont med måttet 20×120.

Limningen var ganska komplicerad då en del bräder var något skeva, men med en armada av limknektar och tvingar kom brädorna samman på ett bra sätt. Jag använde ett lim anpassat för utomhusklimat. Alternativet till lim är att skruva fast tvärgående lister på utsidan som håller samman brädorna.

Limning av sista kortsidan

Kortsidor
Proceduren för kortsidor är densamma som för långsidor. Först planhyvling till största möjliga tjocklek, sedan riktning av en kant och därefter limning. Vid tillverkningen av kortsidor uppstod virkesbrist och det fanns bara virke till 5 stycken kortsidor. Genom att plocka med alla småbitar som blivit över, hyvla ner dem till samma tjocklek och få så stor bredd som möjligt lyckades jag få till den sista kortsidan som till sin tekniska form blev en stavlimmad skiva.

Arbetsgång för kortsida

Diverse småarbeten med mått och hål
På de limmade skivorna mättes exakta längd- och breddmått upp varefter skivorna justerades till längd och bredd i bandsågen. På tre av de flyttbara mellanväggarna borrades hål där bina kan ta sig igenom för att komma till den extra födobehållaren som ibland kan behövas. På två av långsidorna borrades tre hål där bina kan komma in och ut genom kupan. Eftersom jag ska pröva med att ha en kupa med in- och utgång på kortsidan borrades även en av kortsidorna. Enligt ritningen skulle hålen vara 25 mm., men jag hade bara en borr med diameter 30 mm., så den fick det bli. Det är tre hål på varje ställe och med korkar eller träpluggar kan ett eller två hål sättas igen eller öppnas upp vid behov. Enstaka hål borrades även vid ändarna på två av långsidorna och på en kortsida. Dessa hål kan fungera som in- och utgång när kupan delas upp för flera än ett bisamhälle.
Alla långsidorna fashyvlades i en passande vinkel så att botten och topplister ska kunna sättas fast respektive vila på en plan yta.

Inspektionsfönster
Egentligen skulle nu den logiska arbetsgången vara att börja med konstruktion av inspektionsfönster som alla kuporna ska ha på en av långsidorna. Till detta arbete behövdes en sticksåg och den befann sig på en annan plats, varför detta arbetsmoment fick pausas.
Ett inspektionsfönster gör det möjligt att studera bina och deras vaxkakor utan att störa dem.

Takkonstruktion
Takets uppgift är att skydda kupan från nederbörd och vind. Mellan ovansidan på topplisterna och takets insida bildas en skyddande volym med relativt stillastående luft. Här kan vissa redskap, tillbehör och extramaterial förvaras. Under vintern kan också detta utrymme isoleras för att skydda bina mot alltför stark kyla.

Alvirket var nu slut och jag vände blicken mot ett tidigare grovt uppsågat virke av gran. Granen fälldes hösten 2013 hos min granne vid fritidshuset och var tänkt som virke till ett kajakbygge. Virket visade sig vara helt odugligt för detta ändamål, men till bikupetak skulle det duga. Jag sågade upp virket till brädor med tjocklek 25 mm. och därefter hyvlades de ner till två tjocklekar, en på cirka 19 som skulle bli till takets nedre ram och en på cirka 17 som skulle fungera som själva takbrädorna. Efter tre timmars dånande maskinarbete hade jag ett gäng användbara brädor och en sopsäck full med kutterspån.

Här ligger kupan upp och ner Kupa på rätt håll med två mellanväggar

Tillfällig sammansättning
För att få redan på vilka mått som skulle styra takets konstruktion satte jag tillfälligt samman de tre kuporna som nu verkligen liknar mattråg eller krubbor. Redan från början hade jag varit noga med att döpa varje kupa med en bokstav och efterhand märka upp den kupans delar med samma bokstav. Långsidorna lades på de två mellanväggarna och det hela hölls samman med två spännremmar så att det var lättare att skruva ihop kortsidorna med långsidorna.

Hyvling av fashyvlade kanter

Jag hade inte lyckats fashyvla långsidorna direkt till perfekt passning i hyvelmaskinen så de var delvis för breda. Med två små trätvingar spändes kuporna en efter en fast på köksbordet och med en stor rubank hyvlades varje fas ned till perfekt passning.
Med tidigare mätning hade jag dock varit noggrann och det resulterade i att alla de tre hopsatta kuporna hade samma mått, vilket i sin tur medförde att alla tre taken kan konstrueras med samma innermått. Taket kommer att vila på två lister som skruvas fast på kortsidornas utsida, cirka 1-2 cm. från ovankanten. Taket kommer att ligga stadigt och gå ut en centimeter utanför alla kupans kanter, så att regn inte rinner längs kupan utan droppar från taket rakt ner på marken.

Skiss med mått för taket

Jag följer ingen färdig ritning utan mäter mig fram efterhand som olika steg blir klara. Så nu när kuporna var sammansatta och jag hade takets innermått gjordes en enkel skiss med mått. För att göra en enkel takkonstruktion ville jag göra gavlarna utav en hel skiva och jag väntade därför in ett lämpligt skivmaterial, t.ex. en fanerad lamellträskiva. Det dök inte upp någon sådan skiva, så även taket fick ta en paus.

Men så en sådan där dag då allting bara flyter gick jag till snicken för att arbeta med min kajak och en paddel till en kanadensare. Då stod skivorna i snickarverkstadens kollektiva materialförråd och jag insåg att det hade de gjort i flera år, ända sedan jag själv ställde dit dem! Det var alltså inte skivorna som skulle komma till mig utan jag som skulle komma till skivorna. Det visade sig också att de fyra skivorna precis räckte till tre par gavlar. Ja, det var just en sådan underbar dag, då många saker föll på plats och kaffet var extra gott.

Tre takramar med gavlar

En gavel mättes upp och sågades till i bandsågen och den fick sedan tjäna som mall för resterande gavlar. Nu var det dags för de lite tjockare granbrädorna att förbinda varje gavelpar på båda sidorna. Med hjälp av en batteridriven borrmaskin och skruvar fästes takramen samman. Om möjligt placeras skruvarna diagonalt för bättre styvhet i konstruktionen.

Takramen skruvas fast på gavelsidan

Att snickra är både lätt och svårt
Ofta framställs det som lätt att snickra saker, men det är en sanning med modifikation. Även en till synes så enkel sak som att skruva fast en bräda i en annan innehåller en mängd olika moment och medverkande föremål som alla interagerar med eller mot varandra. Jag väljer här att skruva eftersom det blir starkare och det blir enkelt att ta isär konstruktionen om den ska justeras eller användas till ett annat ändamål. Vid skruvning ska också den brädan som hamnar närmast skruvens huvud alltid förborras med en borr som har samma diameter som skruvens tjocklek. Detta för att skruven ska kunna dra fast de två brädorna mot varandra.

Borr, försänkare, skruv och bits i samverkan

Bara det att välja en lämplig skruv innehåller många parametrar. Skruven ska ha lämplig längd och tjocklek som är anpassad till trävirkets dimensioner. Det finns olika sorters form på skruvhuvud och minst 4 olika system för spår i huvudet som var och en kräver en motsvarande form på skruvmejsel eller bits.

Fortsatt takarbete
Hemma vid köksbordet hade jag snedhyvlat ovankanten på alla takens långa bottenram för att det skulle bli en bra passning mot takytan. Nu var det dags att sätta fast själva takbrädorna. Jag hade mina otillräckliga granbrädor varav några av de längsta kunde användas som stadgande brädor längs nederkant och uppe vid taknocken, men de räckte inte till alla tre kuporna. Mina blickar sökte sig till ett sängvrak som jag tidigare försökt ta sönder med dåligt resultat och som nu stod kvar i snickens kollektiva materialförråd.

Återbruk pågår av djävulsk säng

Återbrukat virke
Ända sedan jag började snickra för 40 år sedan har jag mestadels arbetat med olika slags återbrukat virke. Jag har ständigt samlat, sorterat och lagrat virke och oftast kunnat använda detta virke för mina önskade behov.
Den här sängen var en riktig utmaning för en återbrukare. Personen som byggt den och därefter förstärkt den hade uppenbarligen arbetat efter övertygelsen att ju fler spik som används desto stadigare blir sängen. Det fanns mängder av spik slagna kors och tvärs i hela konstruktionen. Det är ganska lätt att slå i spik, men mycket svårare att få ut dem och samtidigt hålla virket snyggt och helt. Många människor, både barn och vuxna, har ett oreflekterat kvantitetstänkande som med sin särskilda logik säger att ju mer spik eller ju mer lin, desto starkare blir det.

Det blev en rejäl spikhög över

Nåväl, jag fick fram de tunna brädor jag ville ha till takbrädor i ett skapligt skick. Resten blev till stickig kaffeved och fyllde en papperskasse som med glädje ska få brinna i fritidshusets vedspis. Spiken hamnade i metallåtervinningen och ska få det hett även de. Vid många snickeriarbeten kan det både vara enklare och bättre att inte såga materialet till slutlig längd, utan låta ändarna sticka ut under fastsättningen. Dels spricker inte ändarna lika lätt och dels blir det snyggare och enklare att justera till längden efteråt. Jag fäste de långa brädor som fanns och bar hem de tre taken och resterande material. Nu fattades jag tre stycken ”takregelskivor” som skulle göra det möjligt att använda även de kortare brädorna till taket.

Takbrädor som sticker ut

En dynamisk värld
Men det ville sig annorlunda och ännu en gång uppenbarade sig världen så som den verkligen är, nämligen dynamisk. Jaja, det vet väl alla! Ja kanske vi har en teoretisk förståelse för att verkligheten är dynamisk, men i praktiken tänker och agerar vi ofta som om den vore statisk. Jag var i tanken helt fast i min tidigare, rent teoretiska skiss av hur taket skulle konstrueras. Nu hade jag tillfört de långa takbrädorna och alltså fört in ett nytt element i systemet. Dynamiken var satt i rörelse.

En omgång korta takbrädor fastskruvade Den skarvunderstödjande takregeln

Jag hade ställt ett glas på diskbänken i köket och kastade en blick på taken som låg i en staplad hög på golvet i allrummet. Jag tog ett steg på väg tillbaka till arbetsrummet och då såg jag en helt annan lösning… Genom att på lämplig plats, dvs. anpassat till just de längder av virke som fanns tillhanda, skruva fast en regel på insidan av taket fick jag en yta att skarva brädor på. På detta sätt kunde jag få användning för det mesta av det resterande granvirket och ett tak blev färdigt. Nu startar sökandet efter de resterande brädor som saknas.

Hemmaverkstad för 25 kronor på loppis

Enkel hemmaverkstad
Jag har förnämlig tillgång på en snickeriverkstad i huset där jag bor. Ändå är det trevligt att arbeta hemma ibland. Det finns kanske flera andra arbetsuppgifter under dagen som ska klaras av och då passar det utmärkt att ha köksbordet som verkstad. Ett mycket användbart hjälpmedel är ett skruvstycke som antingen kan fästas direkt på köksbordet eller som sitter fast på en stadig träskiva, vilken i sin tur kan spännas fast på köksbordet.

Åter till inspektionsfönster
Nya sticksågsblad var inköpta så nu var det dags att konstruera de långsmala inspektionsfönster som är placerade på ena långsidan av alla tre kuporna.

Fortsättning följer.

Vill du kommentera eller bidraga med egen erfarenhet av liknande bihållning får du gärna göra det till min mejl: kosmotopia@gmail.com

Jan Gustafson-Berge

Annonser