Att utvecklas tillsammans är viktigt och fint. Egentligen finns det inget annat sätt för utveckling. Det finns inget blankt papper, ingen nollpunkt och ingen isolerad ensamhet. Varje enskild individ eller sak blir till först i relation med något annat. Vi speglas i varandra såsom himlen speglas i vattnet. Den här texten handlar om hur jag och en odlingsbädd har utvecklats tillsammans under en period av tre år och än är vår relation inte över.
Först fanns vi inte alls.
Det fanns en plats, men jag var inte där och buskbäddens idé hade inte formats än.

Sättpotatis direkt på marken

Potatisar direkt på marken
Våren 2010 la jag potatisar direkt på marken i en något böjd rad, anpassad efter några större körsbärsträd och markens kulturhistoriska kontur. Potatisen täcktes med halvt nedbrutet hö från trasiga ensilagebollar. Efterhand som potatisblasten tittade upp genom täcket fyllde jag på med lite kompost, sand, lövräfs och gräsklipp. Det blev inte jättemånga potatisar från varje planta men de var å andra sidan väldigt fina och goda.

Potatisbädden täckt med löv och gräs

Misslyckad lökodling
Nu fanns embryot till en odlingsbädd.
Den var ynklig och utsatt. Ett tunt darrande skikt ovanför markytan, utsatt för intensiv och kall vind från sjön, hukande i de gamla trädens skuggrike och omfamnad underifrån av tusentals närings- och vattensökande rottrådar.
Under 2011 satsade jag, i övermod och med undanstoppad kunskap, på en omfattande lökodling med cirka 400 gula och röda sättlökar i fyra vindlande rader. Utifrån beräkningen att jag och min fru åt i genomsnitt en stor gul lök varje dag skulle vårt årsbehov av lök därmed vara tillgodosett. Det började bra. Lökarna grodde och blasten vajade stolt och friskt grönt i vinden. Sen tog det roliga slut, tillväxten avstannade, blasten vissnade och själva lökarna stod bara och stampade i jorden. Skörden blev skrattretande och deprimerande liten, kanske 3 gånger utsädet.

Sand är en gåva till odlingsjorden

Hoppets sand och nya kålsorter
Jag borde ha förstått redan detta år. Ett byggprojekt med halva bygget under jord genererade dock en stor mängd sand som lass efter lass tippades ut över trädgårdens odlingsbäddar och gav nytt hopp. Kanske sanden tillsammans med kompost, urin och gräsklipp ändå skulle kunna få grönsaker att växa och ge skörd. Jag satsade på sorter som inte hade så djupt rotsystem. Ganska dåliga plantor av squash, pumpa och frilandsgurka planterades ut i gropar fyllda med näringsrik kompost. Det fanns också två danska gåvopåsar frö med palmkål och kålrabbi som jag drev fram likaledes ynkliga plantor från. Den kalla och uthålliga vinden från sjön ruskade om och tog genast kål på, inte kålplantorna, men väl hälften av grönsaksfrukterna.

Nåväl, jag kämpade på med skyddande uppbindning, marktäckning och bevattning. Täckte kålplantorna med en fiberduk på en träställning, som jag sedan inte orkade ta bort förrän sent på hösten. Resultatet blev även detta år urkasst med mycket sparsam skörd av gurka, squash och pumpa (Jag hade odlingar av dessa grönsaker på andra platser också och där fick jag skörd så det räckte). Skörden av de två kålsorterna blev inte gigantisk, men det visade sig att kålrabbin var en skönhet, en lila sort som var mycket krispig och god. Palmkålen blev en favorit hos hela familjen och båda sorterna står nu med även på året odlingslista.

Buskbäddens skepnad tar form
Nu började en insikt långsamt sippra fram och formuleras till en ny strategi. Vanliga ettåriga grönsaker är inte lämpliga att odla på denna plats. Förändra alltså platsen eller acceptera förutsättningarna och sök lämpliga växter till detta. Första arbetsnamnet var: Buskbädd med marktäckande perenner och självsående ettåringar. Jag tänkte mig fyra grupper (A-D) utplacerade längs hela odlingsbädden. Varje grupp skulle bestå av två buskar, någon perenn grönsaksväxt (ja, sådana finns) och inslag av självsående ettåriga växter.

Lyssna långt in. Det är någon eller något som rumsterar omkring där inne. Plockar bland minnen, bråte, gamla tavelramar och fragment. Gör världen tyst och vänd örat inåt. Lyssna till insiktens andning.

Hösten 2012 påbörjades arbetet med de växter som fanns tillgängliga. Inför vintern hade bädden fått följande växter som invånare: (A) Röda vinbär (gammal buske flyttad från närbelägen plats), självsådd röd trädgårdsmålla och i bäddens ände en väktare i form av renfana. (B) Krusbär, vårsköna och röda vinbär. (C) Svarta vinbär och prärielök. (D) Svarta vinbär och vita vinbär (gammal buske flyttad från närbelägen plats). Genom lokal plantskola beställdes två plantor av koreansk silverbuske som ska planteras i avdelningarna A och C. Det är en tålig, kvävefixerande buske som även ger ätliga bär.

Skiss över buskbädden

Innehåll och form utvecklas
Under våren 2013 har ytterligare tankar sett dagens och lampans ljus. Buskbäddens form kommer att ändras och ytterligare växter ska komplettera. På de utvidgade ställena ska vindtåliga buskar planteras och det kan t.ex. bli gojibär. I område (A) vill jag arbeta med perenna eller självsående målla- och spenatliknande växter som smultronmålla och lungrot. I område (C) vill jag etablera flera olika arter av lökväxter som t.ex. skogslök, luftlök och gräslök. I område (D) hoppas jag på att få ramslök att trivas och där ska också en väktare planteras i änden. Mellan alla buskarna ska det planteras vallört som ackumulerar nyttiga ämnen från djupare lager i jorden och vars blad regelbundet klipps ner som marktäckning.

Vakande väktarväxter
Väktare kallar jag växter vilka har egenskaper som motarbetar insekter som annars skulle kunna minska skörden. De fungerar dels genom att helt enkelt växa bland de andra grönsakerna, men också genom att tillhandahålla råvara för tillverkning av biologiska bekämpningsmedel och hälsobefrämjande ämnen för växterna.
Några exempel på väktare är renfana, malört, mexikansk tagetes, röllika, nässla och vallört.

Att se allt som levande, alla delar som tillhörande en dynamisk helhet.
Att integrera sig helt i de ekologiska kretsloppen.
Att upplösa skillnaden mellan det vilda och det domesticerade.
Att överträda gränsen mellan natur och kultur, att mötas och gå till mötes.

Jan Gustafson-Berge

Annonser