Det är alltid uppmuntrande när någon läsare reagerar på en bloggtext. Jag publicerar gärna gästskribenter som har kommenterat eller skrivit en egen text. Här nedan reflekterar Vilde kring en aspekt av framtiden.

Vattnet spelar en raga

När jag läste framtidsfunderingarna i texten ”Att vara i framtiden” kom jag att tänka på en bok om Indien jag håller på att läsa. I kapitlet om indisk musik kan man läsa om ragor. Tydligen är det så att en indisk raga enligt urgammal tradition alltid funnits sedan världens begynnelse, en raga komponeras alltså inte utan den upptäcks. Kunde inte låta bli att fundera och väva in det i tankarna om framtiden.

Om vi nu förutsätter att det här är riktigt, d.v.s. att de har löst det hela i Indien…

Eftersom ingen någonsin har hört en icke upptäckt raga borde den rimligtvis höra framtiden till, alltså finns framtiden redan sedan världens begynnelse. Vidare verkar det ju inte vara vem som helst som upptäcker en raga, man måste lära sig om raga. Om man är duktig upptäcker man tydligen fler ragor, se bara på den mest berömde, Ravi Shankar, han upptäckte ju då och då nya ragor hela sitt liv.

Ovanstående innebär ju att man kan lära sig att upptäcka framtiden, den som alltid funnits. Ju duktigare man är och ju mer förberedd man är ju bättre framtid kommer man att upptäcka och eftersom vi alla är olika och har olika kunskap och färdigheter kommer vi alla att hitta vår egen framtid. Den har förvisso alltid funnits men det gäller alltså att upptäcka den om och om igen, varje dag, varje stund.

Tja, det var alltså lite av mina funderingar, inspirerade av boken ”Indien personlig vägvisare till land och kultur” av Zac O’Yeah och en text av Jan.

Vilde

Annonser