Skikt på skikt bygger ladugårdens grundmur

Att tänka på framtiden leder till många frågor.
Idag är igår i morgon.

Är det något som kommer oss till mötes medan vi står och stampar som i väntan på bussen en kall morgon.
Något redan färdigt som väntar på att vi ska komma dit.
Finns framtiden överhuvudtaget.
Finns det en eller flera framtider och går det att välja vilken av dem som ska gälla för just mig eller dig.
Vem ordnar eller skapar framtiden.
Är det någon annan som styr eller är vi alla medskapande.
Finns det ett öde.
Blir det på ett övergripande plan ständigt bättre i världen och blir därför framtiden också bättre.
Finns framtiden någon annanstans än på jorden.
Är efter döden i själva verket framtiden.

Är det möjligt att leva utan att ha en uppfattning om dessa frågor. Går det att stiga upp på morgonen och föra sitt vardagsliv vidare utan åtminstone några bräckliga hypoteser om detta. Kanske är allt vi gör eller inte gör resultatet av en underliggande, fast dold och omedveten, lära om vad livet i sin totalitet är, en kosmologi.

En annan möjlighet

VAD
Innan jag somnar brukar jag tänka en stund på vad som X under dagen. Jag skriver X eftersom det för några nätter sedan slog mig att det finns många ord att sätta in här och valet av ord tydliggör på ett intressant sätt de grundläggande uppfattningar som jag (man) har om livet och dess innehåll.

Vad som har hänt under dagen?
Vad har jag gjort under dagen?
Vad har uppenbarat sig under dagen?
Vad har skett under dagen?
Vad har jag åstadkommit under dagen?
Vad har ägt rum under dagen?
Vad har jag arbetat med under dagen?
Vad har jag sysslat med under dagen?
Vad har jag gett som gåva under dagen?
Vad har jag fått under dagen?
Vad har utvecklats under dagen?

Att stanna kvar i ovetandet
Jag kan inte påstå att jag har alla svar på ovanstående frågor om framtiden. Det är också intressant att hålla sig kvar i detta faktum att inte ha svar på väldigt betydelsefulla frågor som de ovan eller som de här: Vem skapade allt: GUD. Vem skapade GUD: Hen har alltid funnits. Vad skapade Universum: BIG BANG. Vad fanns innan BIG BANG? Vad händer efter döden? Har vi en själ? Vad är meningen med livet?
Vår kultur är en det absoluta vetandets och snabba faktasvarandets kultur så att inte veta är ett misslyckande och vetandet ska dessutom idag vara ett vetenskapligt vetande. Därför är det svårt att vara kvar i det medvetna omedvetandet, kvar i kunskap om okunskapen, att veta om att man inte vet är värst av allt.

Raserade drömmar får liv igen

Den raserade ladugården
Dessa existentiella funderingar väcktes av en kort men intensiv känsla när jag var i ett ganska märkligt arbetsprojekt på Lövudden, mitt halvårsboende. I änden av ett litet fält ligger platsen för den ladugård som tillhörde torpet Lövudden förr i tiden. Den ladugården har troligen fått stå och förfalla sedan 1950-talet, tills den vältes omkull av maskiner ovanpå sin egen grund någon gång på 1980-talet. Sedan dess har naturens nedbrytande krafter haft fritt tillträde.

De allra flesta skulle nog se högen av gammal ladugård som avfall och vilja få det bort ur sin åsyn. Jag tycker nedbrytande är både dystert och vackert. Jag hade gärna sett en stående ladugård som hade kunnat fått ett nytt liv genom renovering. Nu har jag fått en farlig och spännande hög att plocka i. En del relativt skapliga brädor har återbrukats till odlingslådor och växthusgrunder. Några brädor har byggts in i skåp. Ett större antal blev ved till den enorma brasa som eldade fram den första odlingscirkeln på fältet. Jag har också tagit hand om några metalldelar till redskap och ett antal överlevande enkupiga takpannor.

Växthus III
Det här året har jag följt snösmältningen extra noga för att notera var de varma platserna finns. I samband med detta upptäckte jag att framför den bäst bevarade delen av ladugårdens grundmur smälte snön snabbt och det var varmt och skönt att sitta med ryggen mot muren. Då föddes idén om ett växthus, som jag kallar växthus III, på denna plats. Utmaningen skulle också vara att bygga växthuset av det material som ladugårdshögen tillhandahöll, med undantag för några återbrukade spikar och byggplasten jag tänker köpa och klä in växthuset med.

Högra sidoväggen med stockar i varierande längd

Sidoväggar
Först rensade jag framför grundmuren och lade upp två skapliga och tjocka stockar ovanpå muren som grund för stående väggstolpar. Som sidoväggar användes de bästa stockar som kunde dras och brytas fram ur högen. Fyra sådana ovanpå varandra bildade en sidovägg. För att sidoväggarna inte skulle falla utåt placerade jag ytterligare stockar trappstegsformat som stöd på utsidan. Ovanpå stocktrapporna skottas jord upp så att växthusets sidoväggar och framvägg blir växande. Fall inåt förhindras genom att odlingsbädden också byggs upp av stockar som placeras mellan de två innerväggarna.

Krossade takpannor blir golv

Golvyta av trasiga takpannor
För att få markytan jämn, stadig och dränerande började jag samla in trasiga takpannor först från den stora virkeshögen, därefter från en dumpningsplats i det närbelägna grustaget. Det var då när jag i solskenet vandrade fram och tillbaka 20 gånger med två hinkar över snön och såg en stig växa fram, som jag förstod att jag just då levde i framtiden. Jag var i framtiden och framtiden var nu. Många håller på med olika sorters ”live” och försöker få det att bli så verkligt som möjligt. Här var min verklighet ett levande ”live”. Framtiden jag levde i just då var full av mänsklig kroppskraft, kunskap och erfarenhet i handling, återbruk av lokalt material, samarbete med solens energi och ökad produktion av livsmedel.

Urd, verdandi och skuld
Dåtid, det som varit, finns hela tiden med oss genom inspiration och påverkan. Ingen och inget börjar från ett objektivt noll. Nutid är ett kort, ständigt pågående och i rörelse, skapande och levande. Framtid skapas och omskapas ständigt i den oändligt obefintliga gränsen till nuet. Mitt arbete med växthus III visar med tydlighet att jag laborerar med åtminstone några svar på alla frågor.

Det finns många olika framtider och jag kan välja åt vilket håll jag går.
Jag är aktivt medskapande.

Jan Gustafson-Berge

Annonser