Jordhydda i förvinterskrud

För 33 år sedan gjorde jag mitt första försök att lämna staden och ett levnadssätt jag inte sympatiserade med. Det var en underbar tid på knappt ett år som från början var dömt att misslyckas. Personligen var jag inte mogen för detta steg och en del andra omständigheter gjorde att staden återtog en av sina människor igen.

Under 1980 sammanfattade jag mina känslor och tankar kring staden, och det liv som en del människor levde där, i en diktsamling kallad MÖRKER. Ur denna diktsamling återges här tre delar:

Människors gång
över det
trekantsrutiga torget

bilarnas färd
i den
komplicerade trafikapparaten

elementarpartiklarnas
ständiga rörelser

när kommer smällen

Människor går på isen
de ser inte
hur sprickor
närmar sig

snart ska de
handlöst falla
mot mörker
och
kyla

Solen skiner
när tåget
lämnar stationen

snart möter oss
underjordens mörker

***

En iskall
månvit
vinternatt

trädens grenverk
målar strukturer i snön

drömmer mig in i
skuggornas virrvarr
sjunker allt djupare in i
evighetens tystnad

tiden har frusit fast
under mina skor
tidlöshet växer
i mina fickor

då vaknar jag till
en stråle av urin
lämnar min kropp
i en båge mot snön

***

INSIKT

Någonstans
i människans inre
finns ursprunget kvar
någonstans
finns ledningarna bakåt
finns människan kvar

Det finns ett öra
som hör naturens språk
en hjärna
som begriper naturens vishet
ett organ
som känner naturens puls

Där längst inne
brinner en eld
som värmer
skyddar
och
kastar skuggor på grottans väggar

Någonstans
i människans inre
finns en känsla för enkelheten
finns en väg till LIVET

Ljus och värme

Kärt återseende
Nu 33 år senare känner jag mig mogen att åter lämna staden. All utveckling och tillgänglig information sedan dess har bara ökat min visshet om stadens och den globala industricivilisationens ohållbarhet, barbariska skepnad och snara sammanbrott. Denna gång rustad till tänderna och förberedd på alla tänkbara sätt: mentalt, filosofiskt, erfarenhets- och kunskapsmässigt, praktiskt, materiellt, ekonomiskt och socialt. Jag flyttar denna gång enligt en annorlunda strategi: kontinuerligt och relativt långsamt och har nu halva livet i staden och halva på landet.

Jag har vandrat vidare och ofta svagt i fjärran, dock ett fjärran utan riktning, anat en skepnad, en igenkännbar gestalt. Nu har jag kommit ikapp min fjärran vandrare och kliver nu in i mig själv, in i den del av min helhet som jag lämnade för drygt 30 år sedan. Vi är glada för återseendet, åt föreningen och livligt språkande stakar vi med skidorna i nygamla spår. Var finns fler av oss att komma ifatt och bli tillsammans med.

Jan Gustafson-Berge

Annonser