Under januari skulle jag genomföra en introduktionsuppgift för mitt köpstopp som handlade om att uppleva och analysera ett konsumtionslandskap. Jag skulle göra ett studiebesök i ett sådant landskap och lämna en rapport om detta. Med konsumtionslandskap menar jag här en miljö eller ett rum som i sin helhet designats för att maximera konsumtion. Det kan vara en enskild matvarubutik, en gågata, gallerior, hela stadskärnor, stora köpcentra som ofta ligger i städernas utkant, samt delar av naturlandskapet. Mitt syfte skulle absolut inte vara att köpa något, utan snarare se mig som en besökare från en ”annan värld” och jag måste tillbringa en längre tid i den valda miljön för att komma ”i stämning”.

Externa köpcentrum
I Linköping finns Tornby köpcentrum som fortfarande expanderar ut över jordbruksmark nordväst om staden. Här finns alla de välkända affärskedjorna på plats med sina respektive köplador och tillhörande gigantiska parkeringsplatser. På området finns också IKANO-huset, som är en stor galleria fylld med många mindre butiker, byggd vägg i vägg med IKEA.

Planer finns även på att etablera ännu ett stort köpcentrum vid Mörtlösa/Kallerstad där 35 hektar obebyggd mark ((läs natur-, kultur- och jordbruksmark) ska kläs med asfalt, betong och stenplattor. Jag kan nog tycka att planen kommer vid ett illa valt tillfälle, men Linköpings kommun tror starkt på tillväxt. Här är det kvantitet som räknas. Det ska vara störst, mest, längst, högst och snabbast! Jag tycker mig höra tillväxtsamhällets sista rosslande andetag i dimman över det gamla kulturlandskapet som på sin tid var ett produktionslandskap, rikt på människor, natur- och kulturupplevelser.

Ingången till konsumtionshelvetet

Centrumgallerior
Inne i centrala staden finns tre stycken gallerior. En av dem har fortfarande kvar namnet köpmannavaruhus men det är ju inget bra namn eftersom tankarna lätt kan gå till att konsumtionen är till för köpmännens skull (så det namntillägget är nog snart ett minne blott). Det låter mycket bättre om alla företagen och butikerna är där för konsumenternas skull, vi efterfrågar och de tillhandahåller så snällt. Aldrig att de skulle vilja påverka oss att köpa något vi inte behöver.

Själva ägandet av gallerior och köpcentrum har i sig blivit en affärsidé, ett koncept. På kort tid har alla tre galleriorna blivit uppköpta av stora bolag som helt eller delvis är specialiserade på att äga sådana här platser i större städer. Liksom överallt i vår flytande och individualiserade samhällskultur är det olika trender som gäller. Så också för galleriornas inriktning. Dessa trender påstås vara lika viktiga som de är snabbt övergående och syftar bara till att öka konsumtionen, få oss att hänga med, aldrig vara nöjda, vara rätt i tiden, byta stil, vara modemedvetna med olika nyinköpta saker. Det är också populärt att byta namn och skylt på köpcentrat. Det kallas för att bygga ett nytt varumärke. Samma gamla skit fast i ny förpackning är ju ett klassiskt försäljningstricks. Här i Linköping drivs Filbytergallerian av fastighetskapitalförvaltningsbolaget Aberdeen Property Investors, Köpmannavaruhuset Gyllen av Diligentia och Galleria LEO (f.d. Galleria Gränden) av Boultbee.

Aberdeens sida står att läsa angående ombyggnaden av Filbytergallerian att ”Resultatet är en shoppingvänlig citygalleria för den medvetna Linköpingsbon. (…) Målet har varit att få de allra bästa butikskoncepten i landet till Filbyter och skapa en modegalleria där hög kvalité är ledordet.”
Diligentias sida står bl.a., riktat till butiksägaren: ”Skjortan du säljer finns i 150 andra butiker men det är din butikslokal som berättar hur kunden ska må och hur hon ska känna sig när hon handlar. Vilken upplevelse får hon på köpet? (…) Vi äger och utvecklar tolv levande köpcentrum i Sverige och har lång erfarenhet av att få de olika butiksytorna i köpcentrumet att fungera som en kommersiellt effektiv enhet.”
Boultbee skriver så här om sin verksamhet: ”Boultbee etablerade sig i Sverige i juli 2005 genom förvärv av köpcentrum i Västerås och Uppsala. Sedan dess har Boultbee expanderat snabbt in på svenska marknaden och även renodlat sitt innehav genom förvärv av köpcentrum i stadskärnor. (…) Boultbee har som mål att tillgodose konsumenternas efterfrågan och ständigt arbeta med förändringar för att möte skiftande preferenser och behov hos konsumenterna.”

Det låter fint. De vill oss väl. Det är på gränsen till välgörenhet. Mina ögon tåras av tacksamhet. Det troliga är nog istället att aktieägarna och ledningen för Boultbee kommer att dumpa LEO så fort gallerian inte längre är lönsam för dem och söka sig till nya lönsammare objekt. Det nya konceptet blir kanske istället kyrkogårdar, fängelser, polishus och inhägnade idylliska landskap för de rika. Ytterligare ett lönsamt projekt skulle kunna vara hantering av radioaktivt avfall, nu när tillväxtfanatikerna ser kärnkraften som en ny källa till oändlig och billig energi när oljan visst inte var så oändlig. Att välja namnet LEO är en skymf mot detta ståtliga djur, snart utrotat från jorden på grund av samma mekanismer och idéer som driver ett köpcentrum i Linköping. Förhoppningsvis kommer lejonet att överleva både Boultbee och galleria LEO.

Vad ska vi ta oss till de andra timmarna?

Vi är din bästa vän!
Ett säljtricks är att få kunden att verka viktig och att skapa en personlig relation. Det blir som att affären eller varumärket är ens bästa vän. Ibland blir det dock kraftigt fel när den adresserade direktreklamen skickar förfalskade personliga brev till mig där det står ”Bäste Peter Gustavsson”. Javisst, jag har Peter som andra namn, men jag heter Jan och mitt efternamn stavas med ”f” och ett ”s” och dessutom är Gustafson-Berge mitt efternamn. Den falska kompisandan faller pladask till marken!

En annan vanlig metod är att starta klubbar där man får bli (gratis!) VIP-medlem. Här har man verkligen tänjt på begreppet VIP (Very Important Person) som ursprungligen verkligen var ett sätt att skilja på kreti och pleti. På Filbytergallerians hemsida kan du bli viktig: ”Bli VIP-medlem på filbytergallerian.se och en helt ny värld öppnar sig. Du får massor med spännande information och tips samt de senaste trenderna inom mode, skönhet och inredning. Ditt VIP-medlemskap är helt kostnadsfritt!” Du får bl.a. förhandstur på rea, fördjupade trend- och modespaningar, produktnyheter och unika erbjudanden.

I lejonets kula
Jag valde att tillbringa en dryg timme i den största gallerian som är Galleria LEO. För att inte missa julhandeln öppnades den ombyggda gallerian i slutet av 2008, trots att den inte var färdig än. Så här beskriver de sig själva på sin hemsida: ” Leo erbjuder oändliga möjligheter med ett brett utbud av butiker inom mode, hem, fritid, café och restaurang i tre plan. Allt för en lyckad shopping dag! (…) Ibland kan man mitt i stressen tappa bort något värdefullt. Vi föreslår att innan du lämnar centret kopplar av på någon av våra mötesplatser, samlar tankarna och shoppingkassarna innan ni drar hemåt. Skulle du ändå bli av med nåt så gör följande för att om möjligt få det tillbaka. Kontakta vårt vaktbolag på 073- 23 06 788. Beskriv föremålet som du saknar, gärna så innehållsrikt som möjligt. Vakten hör av sig till dig igen om det du söker är upphittat.”

Kan det verkligen vara sant?

REA på allt!
Jag gick några rundor, åkte upp och ner i rulltrappor som fanns på tre ställen, gick in en sväng i några butiker samt vandrade ut genom en ingång och in genom en annan. Varje enskild affär hade verkligen arbetat för att det skulle se trevligt och inbjudande ut. Det fanns stora mängder av färgrika varor som låg på bord och hyllor eller hängde i olika ställ. Däremot var de gemensamma ytorna i ett miserabelt skick, ofärdiga, kala och innehållslösa. Alla butikerna, med några få undantag, var belamrade med skyltar i olika storlekar som förkunnade att det var REA. Det var rea med olika procentsiffror, där uttrycket ”upp till 70%” ska få en att tro att varorna är billigare än vad de är. En del hade kommit till SLUT-REA som väl ska få en att tro att varorna nu är billigare än de var innan. Några butiker vände sig uppenbarligen till en förmodat engelskförstående kundkrets då de hade SALE och FINAL-SALE istället. En skobutik toppade det hela med att ha varor som var billigare än rea.

Jag tyckte mig ana en viss desperation i detta reande. Visserligen har fenomenet rea suddats ut då det är rea mest hela tiden av typen vår-rea, höst-rea, sommar-rea, start-rea, slut-rea osv. Ofta brukar det även poängteras att det är rea på utvalda varor. Ja, vad skulle det annars vara!?, men jag förstår att andemeningen ska vara att det är varor som är speciella och av hög kvalité och inte de varor som ingen velat köpa än. Den s.k. ekonomiska krisen och dess följder har fått människor att ligga lite lågt med konsumerandet och troligen gick inte julhandeln så bra som väntat. Nu gäller det för butikerna att bli av med så mycket varor som möjligt innan det ska fyllas på med de nya ”vårtrenderna”. Nu är våren äntligen här!, som det så käckt brukar heta, och då ska det köpas trädgårdshandskar med de senaste mönstren och nya vårskor eftersom förra årets var så dåligt gjorda att de är sönder. När jag gick där bland alla varor undrade jag över var allt det som inte säljs tar vägen sen? Med allt kortare intervall byts varorna i butikerna ut till skenbart nya, vilket också är ett sätt att öka konsumtionen. Nya trender sköljer över oss, modena skiftar vecka för vecka, nyheter lanseras, det är nya förpackningar med gammalt eller nytt innehåll osv.

Det var inomhustemperatur i hela byggnaden, vilket fick mig att svettas i mina ytterkläder och ett starkt ljus från tusentals ljuskällor ansträngde ögonen. Jag noterade dock inte den sedvanligt förekommande trall- och köpvänliga skvalmusiken på de ställen jag besökte. Kanske har de börjat med subliminal musik, eller så var musikanläggningen trasig? På sina ställen syntes spår av pågående eller avstannad ombyggnadsverksamhet. Det fanns något ansträngt över det hela, men det ville sig inte riktigt. Köplusten och shoppingmyset ville inte infinna sig.

Visst är det mysigt!

Sittande konsumtion
En insändare i lokaltidningen den 19/1 klagade på att det inte fanns några bänkar i galleriorna, vilket gjorde mig extra uppmärksam på om detta var fallet. Det visade sig att på Galleria LEO fanns inte en enda bänk eller stol att sitta på. Den enda plats där det fanns stolar var vid cafeterian och där får man bara sitta om man fikar, dvs. konsumerar. Tanken är ju så klart att du inte ska sitta still i en galleria, du ska gå omkring (strosa är ett använt begrepp) från butik till butik och shoppa.

Jag blev ganska fort trött på stället. Eftersom jag inte skulle konsumera fanns det ingenting att göra där för mig. Det enda jag hittade som var gratis var erbjudande om att bli VIP-kund och en förtäckt reklamtidning om shopping och handel i Linköping. Att besöka toaletten skulle kosta 5 kronor. Jag får nog säga att jag blev besviken. Trots stora och fina ord på hemsidorna och i media är Galleria LEO en katastrof sett ur ett ökat konsumtionsperspektiv. Mig gör det ingenting, stället får gärna slå igen imorgon. Efter en dryg timme lämnade jag byggnaden utan att ens ha känt lusten att konsumera någonting. Ute i den relativt friska luften kom jag att tänka på en av Mikael Wiehes sångtexter ”Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)” som avslutas med raderna: ” Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!” Det är hög tid att lämna skeppet och ta livbåten in mot land.

Jan Gustafson-Berge

Annonser