Planering i all ära men verkligheten vill också ha med ett finger i spelet. Min grundplan för onsdagens vandring (2/7) var att cykla till början av skjutbana B för att därifrån vandra både utanför reservatet och längs dess västra kant. Min över sommaren hemmaboende äldsta son hade dock lånat min cykel för att komma till sitt arbete, så jag fick börja med att traska på cykelvägar och trottoarer för att komma till startpunkten. Kände mig ringrostig och stel, men det släppte efter ett tag och det kändes varmt i benen.

Björkarna marscherar på skjutbana BKulor plockade ur träväggen

Undersökte skjutbanan ett tag och fann den vara ett tillhåll för graffitimålare. Ett stillsamt och skönt förfall präglade miljön och naturen höll på att ta tillbaka platsen för andra syften än utbildning i att skada och döda människor med skjutvapen.

Graffitimålarens redskapResultatet med dubbel skuggning

Jag tog mig igenom en stängselgenomgång och när jag halkade i en koblaga började jag titta efter kor. Jag höjde blicken och där stod ett gäng kor femtio meter framför mig. Jag stannade till och när korna intresserat började närma sig, vände jag och gick skyndsamt tillbaka till stängselgenomgången jag nyss passerat. Jag är inte van vid kor, kan nästan inget om kor och ville inte ta risken att passera dem. Planerna för dagen fick alltså revideras igen.

Bergigt och torrtFantasieggande stensättning

Jag gick åt andra hållet och undersökte området ovanför (söder om) skjutbana A. Terrängen där är bergig och ganska orörd eftersom det varit förbjudet område under den tid som skjutbanan var i drift. Fullt med nyfikna och tjattrande ekorrar i träden och små, torra blåbär på marken. Uppe på toppen i närheten av en intressant triangelformad stensättning fann jag en skalle av ett rådjur. Efter en stunds samtal fick jag ta den med mig som en del i mitt konstnärliga projekt.

Jag anslöt till en anslutningsstig som i området markeras med blåmålade trästolpar. Stigen skulle föra mig till ett av mina etappmål som tidigare blockerats av kor. Några hundra meter fråm Kramshagens parkeringsplats fick jag syn på kor igen, som nu hade placerat sig precis vid stängselgenomgången. Jag vände och följde elstängslet till ett hörn där ett stort metallrör gjorde det möjligt för mig att hoppa över till andra sidan. Jag fick gå runt på fälten för att komma förbi rädningstjänstens övningsplats. Det fanns dock en mening i detta, då jag på marken fann en fin, rundad sandsten som såg ut att vara lämplig som kross- och malsten.

Ett utmärkt redskap format av vatten

Fläder och högresta tallar mot blå himmelEn handfull smultron med smultronblad som fond

Nu var min tanke att i kofri terräng gå mot Trollkullen och lägerplatsen där. Någon skjöt med pistol på Skyttecentrum så jag höll mig på tryggt avstånd mellan skjutandet och bilbruset från Lambohovsleden som låg med sin avlånga asfaltmatta på min vänster sida. Det var varmt, risigt, svettigt och fullt med insekter i luften. Det blev en kringelkrokig gång förbi snår, över och under fallna trädstammar och stenblock. På ett igenväxande kalhygge såg jag ett rådjur glida iväg och på marken uppenbarade sig röda prickar. Jag hade hamnat i ett smultronparadis och näve efter näve med goda smultron hamnade i min mun.

Vackert blommande mjölkört

Trollkullen närmade sig och på insidan av vallen som avskiljer området från Lambohovsleden växte en stor rikedom av olika växter. En mjölkört fick följa med i väskan för den kommande testunden. Vid lägerplatsen vilade jag ett tag, drack vatten, städade runt eldstaden och samlade ved.

Ena sidan av läderremmen avskuren

Förenade på ett enkelt och starkt sättMultiredskapets sylvassa ände

Arbetet med väskan fortsatte och jag bestämde att använda väskans egna bärhandtag av smala läderremmar för att bygga om den till en axelremsväska. Kniven slipades vass på den lilla flata sandstenen. De två remmarna skars av och hörnen fasades av. Remmarna förbands och förlängdes genom att de träddes genom varandra i snitt som gjorts i remmarnas ena ände. I de andra ändarna borrades fyra små hål med spetsen på kniven. Mitt träredskap som tidigare brukades vid lerkärlstillverkning fick sin spetsiga ände ytterligare spetsad och fungerade som en syl. Detta redskap rundade och vidgade hålen i läderremmarna och åstadkom motsvarande hål i väskan utan att skada och försvaga fibrerna. Remmarna syddes slutligen fast med en styv elkabel. Resultat blev strålande och väskan kan nu bäras hängande över valfri axel. Två händer är nu fria under vandringen, fria att åstadkomma nya underverk under den här människans fortsatta vandring på livets stig.

Sömmen med elkabel sedd från utsidan

Den färdiga axelremsväskan redo för bruk

En liten eld tändes och vatten kokades till ett mycket gott te på bladen från mjölkörten. Jag slumrade en stund på marken och tittade upp genom lövverket. Solen verkligen strilade genom löven och dess strålar såg ut som ett stillsamt pulserande och energirikt duggregn. Röken från elden silades genom trädens grenar och solens strålar skapade ljusa band i röken. Det var ett vackert och rogivande skådespel.

Blad från mjölkört i ölburkEn liten men funktionell eld som kokar vatten

 

Släckte den sista glöden, packade min väska och gick hem. På vägen plockade jag med en växt som jag trodde var någon vild variant av palsternacka eller selleri och som växer frekvent längs cykelbanorna. Det visade sig vara en förvildad palsternacka. Var hemma 15.30 och hade denna dag varit igång i 6 timmar.

Jan Gustafson-Berge

Annonser