Igår fick en visdomstand lämna min kropp. För att komma undan smärtkänslorna innan jag somnade låg jag och tänkte på vandringen jag skulle göra idag. En ganska skral vandring egentligen då min plan var att befinna mig på Trollkullen och experimentera med lera och tillverkning av kärl. Jag känner platsen väl och i tankarna rörde jag mig i området, hämtade lera, ställde iordning en tidigare anlagd och väl använd lägerplats, bearbetade leran och formade kärl, undersökte Trollkullen i jakt på ätbara växter, eldade, kokte te och lagade mat. Jag såg verkligen framemot nästa dags aktiviteter.

Huvudingången Köksingången med fallen ekstam i bakgrunden

Den kalla eldstaden Delvis sönderfallet vedskjul

När jag vaknade på morgonen var det dock ett annat ljud i skällan. Jag kände mig seg i kroppen och viljelös. Himmelen lovade regn vilket det också blev i form av en kraftigare skur. Den bekväma rösten i mig gick på högvarv och informerade om allt viktigt jag kunde göra hemma, istället för att gå ut i regnet, frysa och vara hungrig. Vandra kunde jag göra en annan dag tyckte Jans bekväma röst. Jag åt frukost och började väcka hemmavarande ungdomar. I takt med att vädret klarnade upp, klarnade också min hjärna upp och en annan röst började höras genom den sega dimman. Jag lurade mig själv genom att ta på ”vandrar-kläderna”, börja plocka fram min utrustning, fylla 2 stycken plastflaskor med vatten, brygga en termos kaffe och bre två smörgåsar (inga ätliga vilda växter idag!). Halv tolv var jag redo och gick hemifrån till Trollkullen på bekväma gångbanor och grusvägar.

Trollkullen är en liten trädbeväxt bergkulle som ligger som en ö i det gamla odlingslandskapet vid Djurgården, i Tinnerö naturreservat. Under ett antal år har jag tillsammans med flera andra brukat denna plats för verksamhet kring shamanism, forn sed och gudinnetro. Lägerplatsen vi ordnat uppe på kullen har dock inte används så mycket under de senaste åren. Det var ett kärt återseende för mig. Delar av träd hade fallit vid lägerplatsen och inramat den på ett mycket vackert och dramatiskt sätt. Eldstaden var intakt, kall och övertäckt med löv och kvistar. Det lilla vedskjulet hade rasat samman. Jag drack lite vatten och la mig på rygg ett tag, lyssnade och tittade upp på himmelen genom de stora trädens lövtak.

Kaveldun i Smedstadsbäcken Kaveldun till mat och flätning

Vindskydd av vass Säv till mat och flätning

Efter ett tidigare icke avslutat försök med att tillverka keramik visste jag att det fanns lera vid Smedstadbäckens kanter. Jag gick ner till bäcken och vandrade längs båda kanterna några hundra meter. Bäckens vatten är näringsrikt och därför är växligheten frodig. Alar och några granar fanns på plats. I vattnet växte kaveldun, vass och säv vilket ger en bra utgångspunkt för framtida försök med dessa växter, både som föda och material till olika produkter. Första fyndplatsen visade sig bestå av illaluktande svart dy. Andra fyndplatsen hade en liten bit ner i marken, en grå och tung lera med endast några få små stenar och organiska rester i. Min nytillverkade och medvetet provisoriska grävpinne fick bort ytskiktet och leran placerades i en plastpåse.

Illaluktande dy Grävkäppens täljda ände

Bättre lycka denna gång Lertäkt, grävkäpp och upptagen lera i plastpåse

Det blev inget långt vandrande idag, men det var ganska arbetssamt att gå längs bäcken eftersom marken sluttade. På väg tillbaka gick jag över ett snubbelrikt grästuvefält och var nära att trampa fel och trilla flera gånger. Trollkullen får bli en permanent lägerplats i mitt vandringslandskap där jag kan arbeta experimentellt med olika växter, råvarumaterial, tekniker och processer. Väl tillbaka med leran i behåll städade jag ur eldstaden, sopade undan löv och kvistar runt om eldstaden och samlade ved. Eftersom det blåste och fortfarande var torrt i markerna valde jag att ha igång en liten eld som jag under hela min vistelse matade med några pinnar åt gången.

Nystädad eldstad och vedförråd Elden brinner på Trollkullen igen

Det var nu dags för kaffe och smörgåsar, medan elden sprakade och solen sken så där lagom genom trädens grenverk. Detta var en lycklig stund och jag ångrade verkligen inte att jag kom iväg. Efter en stund med hela kroppen mot marken började jag bearbeta leran. Den var lite för blöt så jag bearbetade och formade mindre bollar som fick ligga på en bit trasigt eternittak och torka. Under tiden som leran bearbetades passade jag på att ta bort stenar och organiskt material som fanns i leran.

Vad ska det kunna bli av det här? Lerklumpar på avvattning

Jag kan inte särskilt mycket om att arbeta med lera. Jag har som bildpedagog kommit i kontakt med färdig köpelera av olika kvalité. Jag har också vid några tillfällen format föremål av sådan lera och bränt med en reducerande metod, där föremålen befinner sig i en tunna tillsammans med sågspån. När sågspånen förkolnar försvinner allt syre och den färdiga keramiken blir kolsvart. Nu är mitt mål att hämta naturlera, bearbeta den, forma föremål med händer och tillverkade redskap, torka dem utomhus och sedan bränna dem i öppen eld där syre finns med hela tiden, alltså en oxiderande metod. Jag vill se om jag kan åstadkomma kärl som kan användas att dricka ur, koka vatten och mat i och som kan användas för att transportera och förvara föremål i.

Jag är anhängare av erfarenhetsbaserad kunskap och förtjust i experimentell arkeologi. Det är först när man gör något på riktigt som också görandets kunskap blir riktig. Det är oerhört svårt att föreställa sig och teoretiskt beskriva ett görande, det måste också göras för att till fullo förstås. Så fort man tar i lerklumpen startar kunskapsprocessen. Problem uppstår som måste få sin lösning, misslyckanden leder till nya lösningar, behov av redskap och hjälpmedel uppstår, kroppen hittar de bästa rörelserna och arbetsplatsen får sin organisering. Jag har samma kropp och hjärna som människan har haft i många hundratusentals år och när jag försätter mig i liknande situationer som de kan jag färdas i tiden. Ganska fort börjar kropp och tanke att samverka, kroppens rörelser och upplevelser föder tankar och handlingar som jag svagt anar har rötter långt tillbaka i tiden.

En första grovformning Samtal med eldens väsen

Utvecklat formspråk Kanter och ytor putsade med fingrar och träredskap

Redskapets ena sida  Redskapets andra sida

Lerklumparna gick nu var och en igenom olika steg. En första formning drev klumparna åt de former jag önskade. Ibland fick jag börja om då kärlet lätt blev för stort på fel ställe och kanterna för tunna. Men ganska snabbt lärde jag mig hur början skulle se ut för att det senare skulle bli någorlunda den form jag eftersträvade. Efter ytterligare torkning bearbetades kärlen till önskad storlek, tjocklek och form. Jag valde att bara forma med händerna och då blir det handens utformning och förmåga att röra sig som sätter gränser för vad man kan göra med leran. Efter ytterligare en liten period av torkning uppstod behovet av ett redskap som kunde släta till ytor och kanter och laga sprickor. Ett sådant redskap täljdes till av en bit torkad hassel. Det blev ett flerfunktionellt redskap med två olika sorters ändar. Med redskapet jämnade jag till och slutformade ytor och kanter. De öppna kärlen kunde slätas på insidan med hjälp av ett finger. Jag dekorerade till slut denna första kollektion med ett enkelt prickmönster längs kanterna och ristade in mitt märke på kärlens botten. Kärlen ställdes undan i ett gömställe under tak för att torka till nästa gång jag kommer på besök. Om kärlen då fortfarande är lite fuktiga kan en sista finputsning och glättning utföras innan bränningen.

Ett rådjur hälsar på

Att arbeta med lera är stillsamt så flera gånger hördes prassel av olika styrka och ett antal djur kom mig väldigt nära. Det var fåglar, en mus, en ekorre och en rådjursmamma med en unge. Ovanför trädkronorna svävade flera korpar fram och hälsade mig med sina härliga läten. Det började mörkna och jag undrade vad klockan var. Mörka moln trädde fram på himmelen och det började regna. Vandringen hem skedde i ett stillsamt och svalkande regn. Varm vattenånga steg upp från marken och det luktade asfalt och växter. Klockan var halv åtta när jag kom hem, så det blev oväntade 8 timmar utomhus under denna fantastiska ”vandring”.

Den sista glöden innan släckning Dramatiskt landskap på väg hem

Jan Gustafson-Berge

Annonser